Norrköpings artisthotell Grand bjöd in till fest efter sändningen i lördags kväll.
På lördagskvällen var det dags för efterfest. Den hölls på vackra Grand hotell, granne med strömmen.
Undertecknade anlände efter ivrigt knappande i pressrummet vid kvart i tolv och gick direkt loss på buffén.
Vi letade…och vi letade. Till slut såg vi ett litet bord med en hög tallrikar på i vimlet.
Vi knödde oss fram och började plocka på oss av en minimalistiska buffén.
Grönsakspaj,kyckling,krustader med rom, parmaskinka och morotsstavar trängdes på bordet.
Det smakade gott trots att det var den minsta buffén hittils under årets tillställningar.Liten var även lokalen. Festen förpassades till en långsmal hotellobby plus en minimal gräddhylla där artisternas egna bord trängdes samt ett mindre angränasande rum.
Efter en bra stund när värmen blev för påtaglig och trängseln alltför jobbig hittade vi en liten men lång korridor till intilliggande puben Bishop Arms.
Här ekade det tomt och de enda som satt djupt nedsjunkna i pubfotöljerna var Henric von Zweigbergk med sambon Camilla samt Christer Björkman.
Efter en stunds vila skulle dansgolvet intas, men vilket dansgolv? Folk trängdes när de svängde sina lurviga i den långsmala foajen. För att ta sig förbi tvingades
man antingen göra sig smal bakom en pelare vid baren eller bakom en annan vid discjockeybåset.
Hur hade de tänkt här? Eller rättare sagt, hade de tänkt alls?
Lokalen var inte alls dimensionerad för de hundratals festande schlagerkarusellmänniskorna. Kanske hade de bränt alla pengar på den fantastiska invigningsfesten på Kolmården i torsdags?
Musiken var r´n´b och soul blandat med en och annan 70-talsdiscolåt. Men var tog schlagern vägen?? Inte blev det bättre av att Rigo efter någon timme äntrade DJbåset och inledde med en ”You´re not alone” i reggaetappning. Med sig själv rappandes förstås. Suck. Han vägrade trots påtryckningar att lämna rattarna en endag gång under kvällen så vi fick nog inte ens höra en handfull schlagers denna kväll.
Trots detta var det riktigt tätt på det lilla ”dansgolvet”.
Sofia strålande av lycka, BWO-Martin försökte mildra besvikelsen med shots och festivalkören samlades i den lilla baren i rummet intill och dansade lite kosackdans.
Behöver jag säga att det var Martin Kagemark som tog det initiativet?
När musiken tystnade vid fyratiden ville ingen gå hem. Henric von Zweigbergk stack och handlade en hel trall med pizzor som ivrigt slukades av hungriga journalister och artister. Det tog inte många minuter innan varenda smula var borta från kartongerna.
En stund senare fick vakterna hota folket med ”hissen upp” eller dörren ut. Vi hamnade bland den senare skaran och åkte hemåt i Norrköpingsnatten i bil.
Eller ska vi säga morgonen? En kik på klockan, närmare fem.
Tiden går trots allt fort när man minglar med så trevligt folk.
Nu ber vi som jobbat under Andra chansen, Maria, Andreas och Liz att tacka för oss och lämnar över intervjublocket till Stockholmsgänget!
Lizbet Brittsten, Reporter
