Om man blir veteran eller inte när man vart med en gång bör kanske vara osagt. David Lindgren, Cookies N Beans och Michael Feiner (som deltar med Caisa) har alla varit med i Melodifestivalen en gång tidigare med blandat resultat. David är den som kom längst med en hedrande fjärdeplats i våras! Nu är de tillbaka på melodifestivalens scen när turnen startar i Karlskrona!
David Lindgren ”Skyline”
(Upphovsmän: Fernando Fuentes, Henrik Nordenback, Christian Fast)
David som slog igenom med dunder och brak i Göteborg förra året är tillbaka i tävlingen. Som alltid är han ett energiknippe som sprider glädje runt sig. Han har dock inga planer på att spräcka byxorna i år!
Hur känns det att vara tillbaka i år igen?
Jamen, det känns jätteroligt!
Kan du beskriva din låt?
Det är en danslåt, väldigt trogen ”shout it out”. Vi upprepar oss inte utan den är en förlängning av. Du kommer direkt in i handlingen på denna låten. Vi har lagt beat direkt så man känner att man vill dansa och sen håller vi det i tre minuter!
Vad tror du skillnaden kommer vara? Du blev ju känd för hela svenska folket när du slog igenom och gick till final förra året.
Jag tror att det är som natt och dag egentligen. Bara nu att det är mycket större intresse från reportrar som vill intervjua en. Jag sa det hela tiden förra året att jag verkligen skulle njuta av att vara underdog och det gjorde jag ju! Det är ju klart att man har lite förväntningar. Folk vet vad de har att vänta sig av mig så det är ju en helt annan sits. Men jag tror att så länge jag och mina dansare får till numret som vi vill så kan vi gå in och njuta och ha roligt så kommer det gå lika bra som det gjorde förra året, för låten är minst lika bra!
Kommer du breakdansa?
Ja, det kommer jag nog göra! Sen kommer jag nog inte göra ”windmill” men nått litet trix blir det säkert.
Om vi ser tillbaka lite, vilken var din favorit förutom din egen?
Jag tycker ju ”Euphoria” är en fantastisk bra låt och allting var rätt, artisten, numret, låten. Dannys låt ”Amazing” var ju jättebra. Dead by april – Vi har vart mycket på samma ställen nu i somras.
Följde du ”Euphoria” när den vann?
Jaja! Verkligen! Vi var ute på vägarna, så hade jag faktiskt, det kanske jag inte ska säga, men jag körde och hade datorn uppfälld i vindrutan. Det var grymt alltså!
Då, hoppas jag ni stannade till när tolvorna började trilla in
Ja, vi stannade stanna på en mack och skrek!
Loreen fick ju åka hela vägen till Baku, du får åka till..
Malmö ja! Malmö är också exotiskt om man vinner! Det är klart att det blir roligt! Det hade vart roligt att få Sverige att vinna två år i rad!
Cookies N Beans “Burning Flags”
(Upphovsmän: Fredrik Kempe)
Cookies N Beans består av Charlotte Centervall, Frida Öhrn och Linda. De deltog 2009 med bidragat ”What if” som kom på 5e plats i Skelefteå. De känns proffsiga, glatt engagerade och väl sammansvetsade.
Hej, jag kommer från melodifestivalsklubben.
Melodifestivalsklubben, vad roligt!!!
Ja känner ni till oss?
Ja, jag undrar. Var ni igång 2009 också?
Självklart!
Ja då har vi träffat er då!
Kan ni beskriva er låt?
En Stark låt! Vi har skrivit den tillsammans med Fredrik Kempe. Suttit och skissat och berättat för honom vad vi vill uttrycka för någonting och han har kommit med fantastiska förslag hela tiden! Det slutade med ”Burning flags” som är en sista varning, en uppmaning till någon eller till en situation innan man går vidare och förändrar situationen. Så den är väldigt dramatisk och stark, ganska rå.
Hur skiljer den sig från ”What if”?
Ganska mycket! Det är en totalt annan låt. Det är en annan energi, ett annat tema på både text och känsla. Vi älskar ju ”What if” också men går man på en Cookies N Beans konsert och ser en hel kväll med oss så vet man att det spänner ganska långt mellan ganska hårt, rått och dramatiskt till mjukare grejer. Den är kampvilja med mycket själ och hjärta skulle jag vilja säga!
Hur tänker ni när nu när ni är med igen? Är det mer PR eller är det för att ni gillar festivalen och vill vara med?
Vi vill ju vara med och förmedla vår musik! Det är så häftigt med melodifestivalen för det har en sån kapacitet. Alla som jobbar på alla positioner är så proffsiga och engagerade! Att få göra ett jättesnyggt och häftigt nummer som vi älskar! Och för att så många ser det och tar del av det.
Men så är det ju också så att vi skulle inte ställa upp om vi inte kände för det här till 100 %! Det här är ju hur kul som helst och det är ju en otrolig chans att få vara med i det här forumet. Det är många som vill vara med och som inte kommer med. Man är ju liksom ärad och känner vilket bra jobb vi har gjort, när vi kommit med! Men nu börjar jobbet med att faktiskt se till att det kommer ut till så många som möjligt!
Vi får en större publik och de som gillar vår sorts musik att de hittar oss! Det finns ju inget bättre än att komma hem till folks vardagsrum och tv-apparater.
Ni skrev ju låten med Kempe. Är låten skriven för melodifestivalen?
Den är ju till oss, Fredrik är ju helt fantastisk att hitta vad som är vi! Det är ett samarbete. Att förklara hur en låt blir till är lite som att förklara magi. Det bara blir till, det är utbyten, personkemi, man är lyhörd.
Att träffa honom var ett häftigt möte! I en liten stuga. Så satt vi där och lät röster och instrument ljuda. Det var en häftig upplevelse! Att musicera fram någonting och bara gå efter varandras impulser. Men den här låten, även om den inte skulle kommit med så skulle den här låten finnas med oss för att vi älskar den!
Vilka är era inspirationskällor, artister?
Vi lyssnar ju på ganska olika musik allihopa! Det man kan säga är att, alla vi tre verkligen älskar musik! Det spänner brett över många genrer om vi skulle titta på våra skivsamlingar eller om vi skulle dra iväg och ha med oss ett blandband med våra favoriter.
För min del (Frida) så spänner det från pop som spelas idag på radion till gammeljazz till mina gamla 90 tals plattor med Björk, det är väldigt, väldigt brett!
Vi gör ju väldigt kontrastrik musik, vi kör ju inte bara på ett spår för vi har tänkt att vi ska vara kvar i det här jobbet ganska länge. Vi vill utvecklas längs med tiden! Så vi har allt ifrån ifrån PJ Harvey, Björk till Gillian Welch, Emmylou Harris, som är ganska skilda världar fast det finns en sanning en råhet och skörhet på samma gång i båda de genrerna!
Michael Feiner & Caisa “Were Still Kids”
(Upphovsmän: Michael Feiner, Caisa Ahlroth)
Michael, som ingår i gruppen The Attic tillsammas med Eric Amarillo, var med i melodifestivalen 2007. The Attic feat therese Grankvist deltog med bidragat ”The Arrival” och skutade på sjunde plats i deltävlingen i Örnsköldsvik. Han ligger även bakom signaturmelodin till melodifestivalen som vi alla känner till! Michael och Caisa är charmiga, har glimten i ögat och har lätt till skratt.
Kan ni beskriva er låt för våra medlemmar?
M: Dunder och brak! Dunka dunka! Party! Club! Fantastisk röst (pekar på Caisa)!
C: Jag skulle också vilja tillägga att man blir anteciperad när man hör den här låten. Först börjar man lyssna på melodin och tänker wow. Efter ett tag kommer refrängen och då händer någonting spännande där som man kanske inte riktigt är beredd på. Sen kommer det en del till som bara är fullt kalas! Den ger en sån här kärleksfull energi, så den pirrar, pirrar, pirrar och sen bubbel!
M: En pirrig låt!
Det är första gången jag har hört den beskrivningen på en låt!
M: Det är en ganska bra beskrivning!
Betyder det att ni kommer byta takt i låten?
M: Nej det är det inte, vi håller takten!
C: Vi håller takten eftersom det är en dance-låt, en popclubbig låt. Så vi håller taken men vi gör roliga grejer i den!
Hur kom låten till?
C: Jag har ju skrivit texten, jag älskar texter, för mig är det jätteviktigt att texten också bygger mycket av melodin och hur den är lagd rent tekniskt.
Kom texten före melodin?
C: Nej! Allting kom tillsammans!
M: Vi satt och laborerade. Caisa med anteckningar och det blir som en skulptur som växer fram.
C: Mejslat ut! Det var så här att jag hade kommit hem från ett bröllop och för att säga i korta ordalag: När jag var liten så jag hade många bekanta men jag hade ingen som var nära. Och jag bara önskade och längtade efter en bästis. Alla andra hade bästisar utom jag. Jag hade hästar och hundar och så istället! Och plötsligt, senare i livet, när jag var 25 eller nått så träffade jag en tjej ochjag kände ”du och jag vi kommer vara vänner livet ut” och det var hennes bröllop. Det var så mycket kärlek och glädje på det här bröllopet! Jag kände vikten av vänner. Hur bra det är och att man ska ha förtröstan! Med den känslan kom jag hem och så började jag ”bubbla” för Micke. Och du tände också på den iden, va? För vi har också vart vänner länge.
M: Vi känner oss också som barn (were still Kids heter bidraget)!
C: Ja precis. Man känner det som att vi blir som barn! Det är sådan glädje! Och då började vi laborera i studion och den bara växte fram.
M: Och varför inte skicka in den till melodifestivalen?
Vad är er relation till melodifestivalen? Du har ju varit med tidigare Michael.
M: Ja jag har varit med. Jag tycker det är ett väldigt roligt evenemang. Absolut, det händer mycket och det är full fart och det är man träffar mycket människor! Träffar mycket publik. Jag tycker det är jättekul!
C: Jag har ju följt melodifestivalen med listor och grejer. Och man skulle ”betta” på olika. Vi tävlade om godispåsar och allt möjligt i barndomen! Till att inte se så mycket i början av 20årsåldern till att börja tittamycket igen. Framför allt när jag kom till Stockholm och min kompiskrets växte enormt mycket med de människor jag träffade här som likasinnade och alla älskar melodifestivalen. Vi har verkligen tittat varje år. Fantastiskt! Det är ju världens största tävling! I Love it!
Då måste ni ju ha en favorit!?
C: Ja alltså jag har ju många favoriter, och jag måste säga att jag älskade ”In the club” dels för Danny men också för dansen och sen måste jag säga Loreens nummer förra året! Det var verkligen sidvändaren! Nu, nu kände jag nu kommer den här tävlingen till mig i hela hjärtat! Så tänkte jag
M: Ja, jag tycker ju signaturmelodin är bäst (med glimten i ögat)
C: Det är för att du skrivit den! (skrattandes)
M : Nej, skämt åsido.
Då är ju du nästan lite Mr Melodifestival kan man kanske säga
M: Ja, faktiskt det är ju helt sjukt! Det har jag inte ens tänkt på! Nej, det är inte den, absolut inte den! Jag tycker nog Loreens låt! Den slog ut allting egentligen!
Om vi tänker oss lite längre tillbaka?
M: Ted Gärdestads ”Satellit”! Bra låt!
C: Jag minns ju när jag mimade till ”Waterloo”. Jag tror det hade vart ett uppehåll väldigt länge så folk hade liksom fortfarande ”Waterloo” som sin ”nummer ett”. Men så är det ju ”Främling”…
M: Dom dom da dom dom dom…
C: …då var det att man tappade hakan. Man förstod att ”Ja, det är så här det ska vara!”
M: Det är så det ska vara!
Jag tycker ju det är kul det här med signaturmelodin. Hur känns det när du hör den, du gör ju det ganska ofta på vårkanten.
M: Ja, jag kommer ihåg också vissa saker man har gjort i studion för att den skulle komma till. Så jag drar på smilbanden helt enkelt! För det finns ju många minnen och varje gång jag hör den så tänker jag ”den är den synten” och det är massvis med studioapparater! Och man tänker ”att det var ju innan det blev så innan blev det så”. Det är ju rätt roligt! Nu när jag hörde den här idag så tyckte jag att ja den låter ju fortfarande ganska bra.
Den får ju mig att bli lite pirrig i alla fall!
C: Ja! Den är ju lite pirrig, den också!
M: En pirrig signatur!
Pia Andersson, Reporter
