Fjorton av första semifinalens artister uppträde på Pala Olimpicos scen igår. Enligt en poll bland nästan 200 ackrediterade som följde via datorskärmar var det Grekland, Ukraina och Portugal som imponerade mest. Idag på morgonen följer Daniel och jag Island, Norge och Armenien, och senare de fem första bidragen i andra semin. Dagen avslutas med ”Big 5” men dessa får vi inte se eftersom det blir deras första gång i arenan.
ISLAND Systur ”Med Haekkandi Sól”
Som vi sett på videon står Systrarna på rad på covid avstånd från varandra med trummis till vänster i bild. Den ena klätt färggrant i vita stövlar, en andra i vit blus och blå arbetsbyxor, den 3e i höstfärgad kostym. I en sekvens komprimeras bilden så att alla tre syns i närbild.
Låten handlar om övergången från mörker till ljus – en parallell mellan Naturen, möjligen hur den påverkar den mänskliga själen, och hur vi alla går igenom mörkare perioder i livet för att komma ut på andra sidan. Långsam tempo men inte sorgsen för det. Country sound kan gå hem men som vi såg igår finns det flera starka bidrag i semi 1.
På slutet skriker de ”We love you Ukraine” Hoppas de – och andra – inte gör likadant nästa vecka. Det kan tolkas som en uppmaning att rösta politiskt. Eurovision är trots allt inte en musikgala för politiskt eller välgörenhetsändamål.
NORGE Subwoolfer ”Give that wolf a banana”
Peter: Inga överraskningar här. Den väl inprogrammerade koreografin sitter som en smäck, nästan robotlikt. Man kunde lika gärna byta ut Jim och Keith & co mot maskiner. På sitt sätt är detta nummer genialiskt: kostymkillarna i sina hotfulla dock lekfulla masker, den mjuka gula färgen, de suggestiva handrörelserna. Den enda kritik är när man hört låten ett antal gånger så är den en enda lång tjatig upprepning. Men kom ihåg hur man reagerade första gången – Subwoolfer kan mycket väl göra som Keino.
Daniel: Minns man MGP är det här exakt samma sak fast större. Keith och Jim, som de kallar sig sjunger bra, men man har dock lagt på lite för mycket körsång som verkligen inte behövs då dessa två redan sjunger rätt så bra. Scenshowen är kul och jag tror att det här kan göra väldigt bra ifrån sig för de som ser det för första gången.
ARMENIEN Rosa Linn ”Snap”
Peter: Ännu en låt om att hämta sig från ett förhållande som gått sönder. Scenen har skärmats av och bakom muren hittar vi Rosa Linn i sin sängkammare. Möblerna och innerväggen är täckta av vita papperslappar. Även scenkläderna är vita och Rosa Linn börjar låten med att strumma på sin vit gitarr. När det brister för henne i låttexten river hon ner stora tjok med lappar, för att avslöja meddelande som ”The Last One” / ”June 22” / ”Snap”. Till slut drar hon ner en stor upplyst cirkel och bryter igenom väggen för att äntligen möta arenapubliken.
Mellan tagningarna klagar hon på medhörningen, hon vill höra en mer dämpat komp. Samtidigt uppmanas hon av en medlem i sitt team att le mer. Det märks inte utåt att hon är besvärad av ljudproblem. Hon sjunger rent och känns säker i agerandet.
Daniel:
Och därmed är vi klara med första semifinalen!
SEMIFINAL 2
FINLAND – The Rasmus ”Jezebel”
Daniel: Aj, aj, aj. Scenshowen, massvis med ballonger överallt, tyvärr så många att man knappt ser resten av bandet. Och Lauri, huvudsångaren, röstmässigt är han tyvärr inte där.. Det låter inte bra. Tror det kan bli svårt för Finland.
Peter: Visst lät Lauri ansträngd i sista försöket, men innan dess var ok. JA, nu ser vi samtliga gånger artisterna kör, i motsats till beskedet vi fick härom dagen.
Gul är populär i år! The Rasmus har delvis samma knallgula toner i ljussättningen och scenkläder som Norge. Lauri är iklädd gul regnställ i plast, ett par bandmedlemmar gula stövlar. Scenfonden är också gul. Till första takterna håller Lauri i en gul ballong, sedan kämpar han sig igenom en skog av stora bollar och ballonger som hänger lågt över scenen. Jag undrar om en del av dessa plockas bort till nästa vecka.
”Jezebel” har sina poäng. Man kan klaga att Finland återvänder till Eurovision med ännu en rocklåt. Men orkesterinstrumenteringen tonar ner tendenser till rårock, antagligen för att anpassa till en bredare publik. Å andra sidan slutade landet 6:a ifjol med en tuffare framtoning. Detta kan bli till ”Jezebel”s nackdel.
ISRAEL Michael Ben David ”I.M”
Peter: Semifinal #2 vimlar om låtar som handlar om att framhäva sig själv, att kräva acceptans av andra för vem eller vad man är. Startnumren 2, 6, 8 till exempel. Och nästan i samma fack som Israel hamnar San Marino med startnummer 7. Kan bli ”för mycket av en bra grej”. Vem som provocerar mest står antagligen mellan just Israel och lilleputtnationen.
”I.M” är vad engelsmännen kallar för high camp. När jag först hörde låten tänkte jag ”drag queen”. Men det är orättvist. Efter en intro som liknar Michael Bublés version av ”I’m Feelin’ Good” visar denna Michael en häpnadsväckande vokal skala. Sången är perfekt rakt igenom trots många danssteg. Denna kille har karisma i överflöd. Tillsammans med en kvartett manliga dansare – som han själv i helvit – producerar de ett högklassigt shownummer som innehåller lite rap och en orientalisk slinga förinspelad med kvinnlig röst.
Den här vill jag dansa till på klubbfester!
Daniel: Michael Ben David sätter sina 3 rep. Han sjunger bra och numret ser väldigt bra ut. Han börjar själv omsluten av speglar och när speglarna tas bort kommer 4 dansare in och det funkar väldigt bra. Snyggt jobbat från Israel.
SERBIEN Konstrakta ”In corpore sano”
Daniel: Konstraktas låt om hur det är att vara artist, att inte ha någon säkerhet med sin hälsa och att man måste ta hand om sig själv, fastnade inte i början hos mig. Men låten har växt, hon har växt och framträdandet har växt, och det funkar väldigt bra på den stora scenen. Hon sjunger bra och hon har 5 kör/dansare runtom sig. Under framträdandet tvättar hon händerna, symboliskt för att hålla sig hälsosam, och vissa delar av den serbiska/latinska texten översätts med undertexter. Det här funkar och kan göra väldigt bra ifrån sig!
Peter: Av alla originella bidrag i år sticker Serbien ut kanske mest. Några mindre ändringar har gjorts sedan videoinspelningen. Det är mindre kompulsiv handtvagning. Kören förser henne med handdukar som de även använder som i en balkan/grekisk dans. Jag fattar inte hela budskapet men rent musikaliskt är det fascinerande. De medeltida georgianska tonerna, körens ekande ”hej hej”, handklappningen (förstärkt i scenbilderna) och den hypnotiserande beat. Enda minus är att trumkompet är bitvis påträngande.
AZERBAIJAN Nadir Rustamli ”Fade to black”
Peter: Detta land brukar imponera alltid med sin staging. Denna gång är den dock minimal. En enkel bred trappsteg/ställning där Nadir sitter högre upp till höger och en manlig dansare längre ner på vänstra sidan. Genom hela sången speglar dansaren sångarens rörelser. De har gått tillbaka till 2013 i Malmö för inspiration. Denna koreografin är enklare och mindre suggestiv – och inte heller kommer någon kvinna emellan dem. Det ser inte ut som de har tänkt alls på scenkläder. Nadir sitter, ligger och står i färglösa mysbyxa och topp.
Daniel: Jag gillar verkligen den här låten. Nadir återupprepar en idé landet hade 2013 med att ha en dansare som speglar hans rörelser. De är på en stor trappstruktur som öppnar sig i mitten av låten och hamnar på varsinn sida av scenen. LED-innehållet är massvis med blixtar och dunder, och hans röst kan verkligen beskrivas som magiska under. En av de bästa manliga rösterna i årets Eurovision. Kan gå bra för Azerbajdzjan i år!
GEORGIEN Circus Mircus ”Lock me in”
Peter: låten tar alldeles för lång tid att komma igång med dess talsång fram till första ”Cirkus Mirkus”. Och sedan den entoniga musiken fram till den korta refrängen. Vad som bär fram numret är det visuella. Väldigt 60- och 70-tals inspirerad psykedelisk montage exploderar i en massor bilder och färger. Har RAI trots allt fixat solen nu? LED-skärmen verkar fungera i varje fall. Ärligt talat, undrar hur många som orkar ta fram mobilen och rösta på denna?
Daniel: Vad förväntade man sig från Georgien? Precis det här! Framträdandet är färgglatt och allt möjligt från ögon till munnar till hypnotiska former dyker upp på skärmarna. Låten är inte så svår att sjunga, så de sjunger den precis som i studioversionen. I mitten av låten öppnas en låda som är fäst vid en av sångarnas mage, där en miniversion av bandet står och spelar. Hela numret är originellt och väldigt kul att titta på. Final vet jag inte, men det blir oavsett en höjdpunkt att se på.
MALTA Emma Muscat ”I am what I am”
Daniel: Ett guldglittrande framträdande från Emma Muscat. Framträdandet inleds på ett spegelpodium med ett piano på. Hon ställer sig på pianot för den första refrängen och går sedan ner till B-scenen med 4 dansare där hon avslutar låten med lite pyro. Tyvärr sitter inte det viktigaste för den här låten – rösten. Det låter surt så fort hon börjar ta i, och det är svårt att se på. Här får man hoppas att hon tar hand om rösten till jury show.
Peter: Emma är den enda artist jag kan minnas de här 2 dagarna som använt hela B-scenen och runway enda ner till Green Room. Som Daniel noterar, rösten är på gränsen till skrikiga när hon tar i, och hon wailar de sista tonerna helt i onödan.
SAN MARINO: Achille Lauro ”Stripper”
Daniel: Achille Lauro, som var med på årets San Remo men inte vann och försökte för San Marino och vann där istället, kör på för fullt. Med två burar med en keyboardspelare och en trummis i, en siden-tjur och medhavda LED-skärmar som täcker delar av den trasiga solen noterar jag att San Marino slår på stort. Han sjunger den bra och säljer verkligen in allt bra. I den tredje refrängen slänger man i tonvis med pyro och det blir riktigt effektfullt. San Marino borde inte ha några som helst problem att ta sig till finalen.
