Det var en spexig Sylvia Wrethammar som kom till presskonferensen. Redan när hon presenterades på scen tog hon av sig sin kavaj likt en matador. Kavajen fick sedan bli en capas, (skynket som används under kampen med en tjur) som hon viftade med.
Fyra gånger i melodifestivalen 1971, 1972, 1974, 2002 och nu 2013. Kan du beskriva din 2013 låt.
– Det gör jag med glädje för den finns i hela mitt system. Det är en hyllning till att i det lilla ligger det stora i livet. Det är en underbar text. Den är vacker, rytmisk. Den har någonting speciellt, jag är ju galen i Brasilien. En ny pärla för min personlighet.
Har du funderat någonting på hur det kommer att se ut på scen när du framför låten?
– Jag har tänkt att jag ska ha fyrverkerier som förhoppningsvis inte stör sången. Vi har mest skojat om det så vi ska nog ligga lite lågt med fyrverkerier så det hörs vad jag sjunger. Jag har tänkt mig att det ska vara ganska lugnt och stillsamt runt den här låten. Inte för mycket runt om kring så att låten kommer fram och inte för mycket som stör visuellt heller med dansare men det är inte helt klart än, det är ju en tid kvar.
Vad tycker du om dina konkurrenter i din delfinal?
– Det är ju underbart att jag får träffa Tommy Körberg igen! (De är inte i samma delfinal. Red anm).
Ja! Ni tävlade mot varandra redan 1971 i Hylands hörna!
– Jag, Tommy och Family Four och vi fick sjunga alla bidragen. Det var ett märkligt sätt hur man gjorde då.
Vad tycker du om utvecklingen av Melodifestivalen?
– Det är det stora upplägget med alla olika städer, det tar tid innan man äntligen kan få fram en vinnare. Om man jämför med Tyskland är det stor skillnad hur man tar ut låtarna, där går det illa kvickt liksom. Det är ju en jättefin sak med Melodifestivalen att det kommer in pengar till välgörenhet.
Jag måste ju få fråga dig om ”Så mycké bättre” också nu när programmet här högaktuellt. Om du får välja en av artisterna som gjorde dina låtar bäst – vem skulle du välja?
– Jag tycker att överraskningen var Maja. När jag själv sjöng Hasta la vista, som var uppföljaren av Viva Espania, tänkte jag – här kommer en schlager till. Vad hon hade gjort var att göra om refrängen som går i dur till att den gick i moll. Det uppskattade jag väldigt så nu kommer jag själv ta upp den igen på repertoaren.
Tack så mycket och lycka till!
– Tack !
Elisabeth Andersson, Reporter
