Repetitioner för semifinal 2 är igång. Det är skönt att vara inomhus idag. Det finns nämligen en värmetopp över denna del av Mellanösterns medelhavskust.
Armenien inleder, Azerbajdzjan avslutar semifinal 2. Med tanke på deras motsättningar, ser det ut som produktionen försöker hålla isär dem så mycket det går. Om grunden för lottningen är att sätta ihop vänpar som röstar på varandra (Grekland-Cypern) varför figurerar dessa antagonister i samma semi år efter år? Märkligt nog har de båda oftast klarat sig vidare trots att de är garanterade att kamma 0 poäng av varandra.
Armenien
Walking Out har en bra text och vi förstår varför Srbuk vill lämna sin plågoande. Srbuk är heltäckt i svart, stövlarna tillåter en aning bar hud ovanför knäet. Hon har en del dramatiska gester som förstärker en kraftfull röst, och hon klarar tonartshöjningen utan för mycket wail.
Är du en dedikerad följare av Mello kommer inte iscensättningen som någon överraskning. En i grund mörk ljussättning, med röd laser som plockar upp linjerna från triangeln i årets ESC loggo. Reflekterade i scengolvet bildas då en diamant som ramar in sångerskan. Som illustration på ett dåligt förhållande visas en sprucken ruta, först som ett mindre stenskott, men när Sbruk går ner på knäna inför det dramatiska slutet spricker hela glaset. Vid sista genomgången läggs pyro som förstör intrycket för mig. Det är ett helt onödigt Melloinslag!
Irland
Sarah McTennan är 22 (26 i verkligheten) men i grunden är denna låt high-school pop fast i mid-tempo. Det är som om Malou Prytz har blivit vuxen kvinna och bytt det skotskt rutiga mot en röd klänning som visar en kvinnokroppsideal från en annan tid. Hela numret tar oss tillbaka till 50-talet. Låten har även ekon av den mycket charmigare Seventeen från ESC 2000.
Detta måste vara en av de färgrikaste numren någonsin! Teamet bakom Sarah har gjort allt för att ge bidraget en chans. Sceniskt tänk dig en blandning av Rockefeller Street och Kedvesem, med popart images rakt ur Lichtenstein och Warhol. Bilderna skiftar hela tiden. Mitt på scen en bardisk som Sarah i en sekvens lägger sig på för overhead kamerans skull. Med sig har Sarah två dansare i rosa.
All fokus på det visuella alltså. En fröjd för ögat eller för mycket av allting? Man kan bli färgblind för mindre, men jag gillar det här. Sanningen är dock att det sceniska kan inte dölja en svag sånginsats.
Lettland
Lettland gick ut som trea idag istället för Moldavien.
Om Irland imponerar – åtminstone sceniskt – är Lettlands That Night årets sömnpiller numero uno. Utan tvekan ett av de tråkigaste låtarna jag någonsin hört i denna tävling. Och hur kan man rädda en låt med endast fyra toner som går i långsam tempo? Bandet Carousel radar upp sig i klassisk uppställning, bas till vänster, gitarr i mitten, trummor till höger. Även det tråkigt. De frontas av Sabine Zuga, vars enda rörelser är lite svävningar med händerna.
Sabine prövar hattar med olika färger som hon kanske lånat av Mariette. Ljussättning mest i vit. Scenkläder lite slafsigt hippie dock färglösa. Den enda färgklicken i denna produktion är en sol som reser sig i bakgrunden. Jag lyssnade inte på texten, kanske var det soluppgången efter That Night. Men nej, solen har gått ner för länge sen på detta bidrag!
Schweiz
Om Cyperns Replay är Fuego på repeat så har Schweiz utvecklat låten och konceptet, och lyckas mycket bättre. Och precis som i fallet Cypern kunde man tävlat som Sverige team 2 istället för som Schweiz. Låtskrivarna Lucas och Johan Hellgren (bl a All the Feels) står bakom låten tillsammans med Laurell Baker, som i sin tur skrivit ihop Storbritanniens låt med John Lundvik. Det här börjar lukta incest!
Svenska influenser noterar vi även i numret. Under mellanspelet finns en del digitala bildeffekter direkt ur Benjamins nummer 2018. För att inte glömma Sasha Jean-Baptistes koreografi.
Framförandet är supersnyggt och felfritt. Färgsättningen går i stora block med rött, vit och svart. Luca är klädd i helsvart, t-skjorta utan ärmar, och har två tjejer och två killar som dansare. Schweiz har hela paketet i år och ingenting vi såg idag tar bort deras ställning bland de absoluta favoriterna.
Moldavien- Stay -Anna Odobescu
Eftermiddagens pass börjar med bidrag #3, en klassisk Eurovision powerballad, denna gång signerad Moldavien som därmed bryter mot den rad roliga bidrag de har glatt oss med på senare år.
Anna står vid ett bord mitt emot en tecknare som ritar i sand, eller är det socker eller salt? Ukraina använde denna teknik 2011, med lyckad resultat. Även här projiceras hantverket mot scenfonden. Lars-Kristian tror det är samma konstnär nu som då. Från en stad kring en slott – med tanken på texten kan det vara en luftslott? – formas i snabb följd ett träd, en katt, en fågel, fotsteg i snön, en måne och ansikten. Det manliga ser ut som en byst i profil. Några symboler går förlorade för mig men bysten krackelerar antagligen precis som förhållandet Anna sjunger om. ”Stay” låter mer och mer som en desperat plädering. Titeln skrivs slutligen i blodröd.
Detta är imponerande. Men betyget dras ner av Annas inkonsekvent uttal av ”Stay” och ”We’ll find a way”, som blir till en fejk cockney som Tysklands Lena skulle avundas!
De har haft en hel del strul med Moldaviens nummer, med flera avbrott.
Rumänien – On a Sunday – Ester Peony
Detta är ett märkligt nummer. Ester, svartklädd med zombie-makeup, sitter i fåtölj på vad som ser ut som en äkta matta, fast vi befinner oss i en spöklik skog. En flock svarta fåglar flyger fram från ruinen av en båge. Det är ett tydligt försök att återskapa videon men jag är inte övertygad. Kanske för att jag inte förstår konceptet.
Till höger på scen, nästan i kulissen, står en ensam gitarrist. De två manligare dansare har läderselen och en halskrage av 1600-tals snitt. Tankarna går till BWO, fast dansarna är snyggare och Ester har trots allt en bättre sångröst än La Camilla! Mot slutet blir det eld och lågor och slutbilden är en explosion i rosa.
Melodin är helt ok men vi tror det blir svårt för Rumänien att ta sig vidare även i år.
Danmark – Love’s forever – Leonora
Vad ska man säga om Danmark i Eurovision? Danmark är alltid Danmark. Det finns väldigt få länder som behåller sin särart år ut och år in. Visst har det funnits undantag, men vilken genre de än testar så oftast lyckas man sätta den där danska prägeln på slutprodukten. Även i år. Pressrummet charmades av det klämkäcka framförandet, inte fullt på samma sätt som Österrikes Loin d’ici men ändå.
En ändring som har gjorts jämfört med Melodi Grand Prix är att gaffeltrucken är borta. Nu är det vanligt stege som gäller. Annars är allting sig likt.
Österrike – Limits – Paenda
Österrike och Sverige har bytt plats i dagens startordning. Vi vet inte varför. Kan det vara något med det tekniska i det svenska numret?
Österrike har i alla fall inga avancerade detaljer att bry sig om. Limits är avskalad, det syns knappast någon belysning alls. Paenda är också klädd i svart – som så många andra idag. Det passar detta introvert nummer. De många närbilderna visar en plågad själ. Det finns en något varmare belysning sista minuten, och en skog av tunna ljusslingrar som Paenda går långsamt igenom.
Sånginsatsen då? Sårbarheten som ska förmedlas är svår att fånga. Problemet ligger i själva låten, som är väldigt krävande för vem som helst. Paenda har problem redan från början och tonartshöjningen är ett steg för mycket. Av ett pip i pianissimo blir det ett ansträngt skrik.
Sverige – Too late for love – John Lundvik
Sist ut för dagen är vår egen John Lundvik. ”With Sweden you know what you’re going to get. Nothing changes between Melodifestivalen och Eurovision” . Detta hör man år från år. Men det stämmer inte i år!
Man känner igen sig i första halvan. Sedan är ljussättningen mycket förbättrad sedan i mars. Först kommer ett pulserande röd-gul ljus bakom de små gula lamporna, och sedan den avgränsade runway ändrar färg till vit. När kören ansluter lyses hela golvtriangeln upp. I fonden blir det nu ljusgula kolumner som pulserar med beatet. När sluttonerna hörs blir det här mycket snyggare än pyro, vilket man hade säkert kört med i liknande nummer för några år sedan. Även körtjejernas kläder har byts ut, fortfarande svarta men nu med en diskret glitter.
Tillsammans med Schweiz, dagens största bifall från presskåren. Bra gjort, alla som har tänkt till sedan Solna!
