Efter en kaotisk presskonferens där det mesta kretsade kring Jan Malmsjö, väntar vi tåligt för dagens artistrepetitioner att komma igång. 13.45 känns väldigt sent för en första genomgång av låt #1.
- Andreas Johnson Army of Us.
Med sig på scen har Andreas bl a Lovisa Sjöberg Nordahl som brukar spela med Zara Larsson, och Stella Thors Berefelt på percussion. Lovisa och bandkillarna bildar en liten armé kring Andreas under delar av låten. Det mesta händer på vänstra halvan av scenen framför det stora hjulet. Färgtonerna går i vitt och svart, med blåa spots.
Vad som är kul med detta jobb är ju att en sång som låter platt och ointressant vid första lyssningen får liv på scen. Så även här. Den gode Andreas är så säker i röst och rörelser, och låten är mer varierad än vad vi kanske gav sken av i onsdagens kommentarer. Som Andreas själv säger, låten har arenapotential. Och det är inte lik hans tidigare låtar i tävlingen. Men visst vill vi fortsätta lalla till ”A Million Years” efter de första takterna!
2. Malou Prytz, I Do Me
Malou har kända namn bakom numret, inte mindre än Ace Wilder som kreatör och stylist, och Isa Tengblad, som är en av låtskrivarna och som körar.
Numret öppnar med Malou framför ett plåtskåp i en skolkorridor, vars djup återges bakom bågen till höger på scenen. Malou öppnar skåpdörren och hamnar i vad som ser ut att vara en glasbur. Men hon är ingen fånge. Det är hon som dikterar villkoren i låtens text (”You’re too dumb to see”, ”We’re not meant to be”) Kläderna går i skotskt rutigt gult och svart, matchande jacka och kjol (Malou) medan dansarna Tilda och Miriam bär mörkfärgade kjolar med gul resp brun tröja.
Malou imponerar tonmässigt och i sitt agerande. Endast Anton belönade låten med hög betyg i onsdags men scenframträdandet är en ordentlig lyft. Glad tonårs bubbelgumpop som kammar hem röster i de yngre åldersgrupperna på lördag.
3. Oscar Enestad I Love It
FO&O har gått sina egna vägar men inte utan många av sina polare från förr. Parker James -som stod bakom ”Every Single Day” -har varit med att skriva låten. Kör utanför scen består av Tony Ferrari, men på scen är Oscar ensam.
Han står inramad i en kub med ljusslingor som skiftar färg, mest rött lila och vitt. Under några passager tar han steget utanför och gör sina moves center-stage för att hamna tillbaka där han började.
Tempot är medryckande, lätt att klappa händerna till. Peter gillar celloinslaget i sticket. Men vi känner oss tveksamma om helheten. Oscar går mest runt, det händer inte så mycket, och den enda ljuskällan är kubramen. I och för sig snyggt och enkelt. I sista försöket regnar det blomblad och i denna sekvens får vi en varmare nyans. Känns väldigt avskalat efter Malous nummer, där texten är en bättre match för miljön.
4. Jan Malmsjö Leva Livet
Mysig gatubild i LED väggen till höger ger effekt av en inramad skärm i en gammal biograf. Mot slutet av numret övergår den svart-vita bilden i varma i färger. En lyktstolpe, runt uteserveringsbord och stol som dansarna använder som rekvisita. Herr Malmsjö står antingen mitt på scen eller vilar på en antik stol åt det gustavianska hållet, där han mitt i låten drömmer tillbaka om hur han levt livet(?)
Det är budskapet till alla oss som ska följa efter honom, att ta chansen. Han är inte den första veteran med den uppmaningen, det har vi hört ända sedan 60-talet. Han har tagit time-out från pensioneringen för att fira 50-års jubileum av sin andraplats och påminna om det viktiga, enkla.
En säker estradör som levererar röstmässigt, även om sången blir en aning svajig på sina ställen. Räkna med stort bifall på lördag!
5. Vlad Reiser, Nakna i Regnet
Vlad överraskar med veckans mest fartfyllda nummer. På scen har han fyra dansare som bjuder på en intensiv energi. Med tanke på Vlads totala brist på scenerfarenhet agerar han avslappnad och cool. Utstrålning har han, men han skulle må bra av att ses mer i närbild. Och rösten bär inte i det lägre registret.
Fokus är på koreografin, som Keisha von Arnold – som låg bakom Wiktorias nummer – står för. Scenografin är enkel, geometriska former i ljusväggen. Tung beat driver låten framåt. Live är låten bättre än vi trodde vid lyssningen, och vad vi kunde se från storbilden i arenan funkar numret bättre inför en livepublik. Vi tvekar om det kommer att ha samma genomslagskraft i TV-rutan för bitvis kan det ge ett rörigt intryck.
Men jag tror att vi som sitter här är beredda på att höja gårdagens betyg ett snäpp.
6. Hanna Ferm & Liamoo Hold You
Stora tunna plastskynken hänger från mittscenen när Hanna och Liamoo börjar. Under numret lyses plasten upp i toner av guld, sand, lila. Så har produktionen kommit på ett nytt sätt att använda vindmaskinen som är placerad bakom skynkena – vänd den mot publiken. Problemet är ju att artisterna står emellan och försvinner i det fladdrande materialet!
Men när de syns är hela numret väldigt effektfull. Vad låten saknar i den extra knorr vi efterlyste i onsdags, kompenseras av snygga bilder och ett säkert samspel mellan de två. Men ännu mer kunde krävas bildmässigt för att göra numret till ett konstverk. Det finns ett kameraklipp på bara ett par sekunder där Liamoo står lite halvsuddig bakom Hanna i närbild. Vi skulle uppskatta mer av detta suggestiva, någonting som Estland ibland har lyckats med när en duo har representerat landet i ESC.
7. Margaret Tempo
Veckans färgexplosion! Margaret intar scenen iklädd blå polkadot klänning med en puffarm, dansare i rosa klänningar/kostym. Hela numret genomförs framför LED-väggen som i början är helgrön. Den skiftar snabbt till stark pastellrosa och röda nyanser som bryts av en mängd geometriska symboler. Margaret & co lever upp till förhandsbeskrivningen där humor, udda och show är nyckelorden. Dansarna gör sitt framför väggen där de speglas så att effekten blir av en hel danstrupp.
Ett långt uppehåll mellan första och andra genomgång medan annan frisyr prövas- 50-tals bob ersätter den krulliga.
Allt sitter som det ska, och Tempo blir en bra slut på tävlingen.
Nu är presskåren ordentligt genomfrusen och glädjas åt att kunna lämna arenan.
