Under torsdagen kommer vi finnas på plats i Scandinavium för att rapportera från artisternas första repetitioner. Varje bidrag repeteras tre gånger innan nästa tar vid.
Följ oss, för tusan! Uppdatering sker kontinuerligt efter varje låt.
Bakom tangenterna: Sara med S
Bakom kameran: Zara med Z
Coach med glada tillrop: Jimmy med J
1. Chasing Rivers – Nano
I det enkla bor det vackra” har den två meter långa inredaren från Degerfors lärt hela svenska folket. Jag är benägen att citera honom efter att ha sett Nanos första repetitioner.
Föreställ er en portal i äkta science fiction-stil där strålkastarna från Sanna Nielsens nummer till ”Undo” lyser genom från baksidan. Ensam på scenen står Nano, tryggt och samlat. Hans släpiga röst ackompanjeras av ”power-orgel” och han sätter en stämning av självförtroende efter första tonen.
Detta nummer har det mesta för att gåshuden ska infinna sig: Gospelkör, tungt beat varvat med pianoklink och en uppställning av barn som ska gestalta Nano och bakgrundssångarna.
Zaras kommentar är att det sceniska i numret saknar nytänk. Sara tror mellan snyftningarna (JA, tårarna kom vid första takten!) att vi rent av kan få höra denna låt både i Stockholm och i Tel-Aviv.
2. No Drama – High15
Om vi igår kände att man tagit en ”Copy paste” på Margrets låt In my cabana från ifjol, så kan vi konstatera att även numret innehåller många stölder från samma artist. Kulörta färger blandat med mycket arm-koreografi och kläderna känns på något sätt även de som hämtade från Margrets garderob.
Dynamiken saknas i rörelser och förflyttningar på scen. Röstmässigt är tjejerna väldigt duktiga, men det märks att de inte har dansen som huvudsyssla. Helhetsintrycket känns som någon slags konstig mix av Margret och Gwen Stefani. Stökigt, högljutt men enormt kaxigt.
3. Not With Me – Wiktoria
Det vilar något väldigt klassiskt över Wiktorias nummer.
Ensam blond kvinna i svart glitterklänning ståendes på ett podium. Ensam med ett mikrofonstativ. Det enda som lyser upp hennes anlete är strålkastarna från bakgrunden.
Soundet är lite Christina Aguilera möter R’n’B-ballad a la 90-tal.
Enligt sångerskan själv är det en dagboksanteckning som tonsatts och jag tycker att hon lyckas förmedla sin förtvivlan över den relation som vacklar i hennes liv.
Som en extra effekt i numret börjar först ett lätt regn fall bakom Wiktoria. Detta övergår inför sista refräng till ett skyfall som blev liiite för kraftfullt liiiite för snabbt. Det tyckte nog även Wiktoria själv som kom av sig innan sluttonen!
Vid andra repetitionen var dock regnet mer balanserat och inte så Göteborgskt längre.
Som enda ballad i veckans deltävling kan detta nog placera sig direkt i finalen i Friends.
4. Mina Bränder – Zeana feat. Anis Don Demina
Zeana sitter placerad i en bevingad fåtölj med solglasögon på näsan som skulle få Lady Gaga att bli grön av avundsjuka. Dansarna med sina glittriga cykelbyxor gör ett hårt jobb genom hela numret, otroligt samspelta!
Inte fullt lika samspelta är Zeana och Anis, även om de verkar ha otroligt kul på scenen ihop. De är två stjärnor på samma himmel som tävlar om mest kamera-tid.
Låten är medryckande och modern, precis som numret i stort. Vem kan undgå att INTE sjunga med i ”ojojojojojo ojojoj”?!
Associationerna går oavkortat till Medelhavet, Mellanöstern och Karibien under numrets gång. Hela scenens potential utnyttjas, vilket uppskattas av oss i arenan.
I sista genomdraget bjuds vi på pyroteknik. Guld, guld, guld!
Magkänslan säger Andra chansen!
5. Mina Fyra Årstider – Arja Saijonmaa
Minns ni filmen ”Ghostbusters” från 1984? Minns ni den läskiga bibliotekarien som förvandlas till ett spöke? Den filmscenen kommer upp i huvudet när Arja börjar sitt nummer!
Till tonerna från en bouzouki (ni vet, en sån där medelhavs-luta?) och framför en grafik med ett jordklot, står Arja på scenen i något som ser ut som ett nattlinne med cape. Lite änglalik på samma gång som hon känns disträ. Hon saknar riktning i sitt scenspråk!
I ärlighetens namn känns det hela väldigt banalt och som ”Årets Edward Bloom” där jag bara sitter och väntar på en stackars dansare som dragit nitlotten att få gestalta en utdöende fiskart.
Men jag kan ändå inte låta bli att känna att låten redan nu har kultstatus!
Även om soundet är tysk schlager anno 1972 som överlevt en säsong av ”Så mycket bättre” så är den medryckande och glad.
Det kan komma sist likaväl som till Andra Chansen.
6. Hello – Mohombi
För er som älskade videon till A-has ”Take on me” kommer nog tycka om detta!
Mohombi står framför en spegel där en tecknad kvinna framträder inuti.
Vi ställer oss dock lite frågande till Mohombis trevande händer i början. Det ser ut som om han försöker tafsa på kvinnan i spegeln, men vi hoppas att det bara är koreografin som behöver finslipas. REJÄLT.
Inledningsvis får vi ta del av 70-talsflöjt som sedan övergår i lite tyngre beat och falsettsång. Refrängen, ordet ”Hello” upprepat fyra gånger med sångaren kraftigt stampandes i takt, sätter sig snabbt och vi vet redan nu att det här kommer spelas sönder på de kommersiella radiokanalerna.
I sticket innan sista refrängen kliver Mohombi in bakom i spegeln och möter upp kvinnan som dansat där. Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut att den tecknade kvinnan kommer ut ur spegeln med Mohombi och gör den slutliga danskoreografin ihop med honom. Enligt Zara finns där tydliga influenser från salsan. I övrigt har hon en enda invändning mot dansnumret: ”Det borde varit jag!”
7. Ashes to Ashes – Anna Bergendahl
Anna vandrar mellan träden in på scenen och går mot sin lilla skogsdunge som byggts upp. Sara associerar det hela till att hon gått igenom nåt tufft som brutit ner henne, därav titeln ”Ashes to ashes” (som används i begravningssammanhang i engelsktalande länder i motsvarighet till svenskans ”av jord är du kommen, av jord ska du åter bli”, kyrkråttans anm.) Växtligheten vittnar om att hon väckts till liv igen och utvecklats.
Och soundmässigt är det precis det som hänt sedan 2010 och ”This is my life”. Vi hör inspiration från countrypopen, Sara hör både Louise Hoffsten och June Carter på sina ställen och numret som helhet känns väldigt proffsigt. Snabbt tempo, mycket stråkar och härlig färgsättning. Det här är en snygg comeback!
MEN. Vi saknar en sjujäkla wailing-session när sista refrängen kommer för den sista knorren. Det här kommer dock gå hem i stugorna. Bli inte förvånad om Anna är direkt i final!
