Nu när Facebook-statusarna fylls av begreppet PED (Post Eurovision Depression) så är det på sin plats att sammanfatta lite den tid som varit nere i Malmö. En minst sagt intensiv tid som slutade i ett röd-vitt segerjubel.
Det sägs att det var en solig och varm vecka i Malmö. Ja, fråga inte mig, jag har knappt en aning 😉 Att vara ackrediterad på ett Eurovision innebär intensiv underhållning – inomhus. Man springer mellan presscenter och arena för att analysera varje liten del av showerna och man pratar Eurovision dag ut och dag in med fans och press för alla tänkbara länder. Temperaturen märker man mest av på väg till och från Euroclub och frågan är vad ESC-tempen ligger på i Danmark nu. Jag gissar att den är ganska hög.
Emmelie de Forest infriade de högt ställda förväntningarna och plockade hem segern med Only teardrops. Låten har toppat bettinglistorna i flera månader och även om omröstningen länge var oviss så blev till slut segermarginalen nästan 50 poäng. Även om jag trots allt trodde på dansk seger så drabbades jag av det klassiska ESC-syndromet som gör att man börjar tro att vissa låtar har större chans än de egentligen har. Detta för att de växer så mycket på plats och att det snackas mycket om dem. Man glömmer lätt att 99,9 % av tittarna inte är på plats i Malmö och knappast hinner bli trött på några låtar eftersom de aldrig hört dem tidigare.
Nederländerna som kändes som det största utropstecknet på plats i Malmö hade inte en chans. Istället blev det 00-talets giganter som trängdes i toppen, Azerbajdzjan, Ukraina och Ryssland. Norge klämde sig också in där och de är på ett sätt störst i ESC. En gammal klyscha i ESC-sammahang är att man antingen ska komma först eller sist. Inget land har tagit detta på orden på samma sätt som Norge. Antingen kommer de topp-5 eller botten-5 i finalen. Ibland går de inte ens till final. Men försök att hitta en mittenplacering för ett norskt bidrag i en ESC-final. Ni kommer att få leta ett tag..
För egen del var jag i Malmö i en och en halv vecka och man märkte direkt att det här var en välorganiserad tillställning. Logistiken fungerade mycket bra och valet av Malmö som värdstad kändes så självklart när man var här på plats. Lagom litet, gemytligt och med en arena där man faktiskt ser bra – trots att man är på plats.
I pressarbetet så jobbade undertecknad med Andreas Nilsson och Patrik Rosell och det blev ett intensivt arbete. Inte minst under söndagen när vi hade flera intervjuer inbokade och dessutom skulle bevaka den presskonferens som Robin Stjernberg hade. Meet & greet-systemet som innebar att alla journalister stod på led i en halvtimme för att få ställa en enda fråga till Robin är ju kanske den mest korkade idé som hittats på. En slags parodi på journalistik som knappast hade kunnat göras mer parodisk som sketch.
Desto lugnare var det att intervjua Krista Siegfrids, Margaret Berger, Eythor Ingi, Ralph Siegel, Valentina Monetta, Jon Ola Sand m.fl. Intervjuerna kan ni läsa här på hemsidan om ni skrollar ner lite. Där finns även videolänkar till flera av intervjuerna.
Som liveupplevelse var årets ESC något utöver det vanliga. Personligen brukar jag tycka att det är att kasta pengar i sjön att se MF och ESC live eftersom man oftast ser dåligt och inte får något grepp om hur uppträdandet egentligen var. När folk frågar mig om en låt eller ett nummer från tävlingen var bra så brukar jag svara ”fråga inte mig, jag var bara där”. Den här gången kändes det dock som att arenan verkligen hittade den gyllene medelvägen att fungera i såväl rutan som för livepubliken. Och att göra hela arenan till ett stort disco minuterna innan sändning med Henrik von Zweigbergk som partyhöjare på catwalken gjorde mig lycklig ända in i själen. Detta borde gälla i varje ESC framöver.
Beteckningen PED (Post Eurovision Depression) är mycket vanligt förekommande så här första måndagen efter ett ESC och det är inte utan att överdriva. Man lämnar en tillvaro där man lever ESC och träffar människor överallt till att komma hem till en tom lägenhet och, i mitt fall, ett regnigt Göteborg. Omställningen kunde knappast vara större och när ett svenskt VM-guld i hockey på sin höjd känns som en trevlig efterfest så inser man att ESC-bubblan verkligen är speciell.
Det var kul att se så många från Melodifestivalklubben på plats. Fantastiskt roligt när vi fick träffa Robin Stjernberg tillsammans allihop på torsdagen och riktigt trevligt med vår gemensamma inför-middag på lördagen. Lokalen, maten, ja allting var toppklass. Den bästa middag vi haft i klubben någonsin i mitt tycke!
I år rörde sig ESC över hela Europa från Baku till Malmö. Nästa år räcker det att åka några stationer till med tåget över sundet. Jag gissar att vi kommer att bli många som reser till Danmark nästa år för har man väl testat ESC-bubblan vill man inte gärna skippa den. Vi ses då men garanterat tidigare än så. Tack till alla i klubben som lagt ner ett så stort jobb på att få allt att fungera i Malmö. Ni har gjort ett fantastiskt jobb! Och tack till mina kollegor Andreas och Patrik för ett gott samarbete i Malmö. It´s all because of you!
Mikael Olofsson, Reporter
