Vi fick en stund i korridoren med Rasmus Viberg. Liz och jag träffade en trevlig ung man utanför Luleå Hockeys omklädningsrum. Trots odören blev det en trevlig stund.
Rasmus, vi känner inte till dig så mycket. Hur är du som artist? Kan du beskriva dig för någon som inte hört dig tidigare?
-Jag sysslar med mycket, alltså det är pop som gäller men ändå ganska funkinspirerat.
Tycker du att din låt representerar dig?
-Ja absolut! Om man ska gå på schlagerhållet så absolut!
Hur kom den här låten till då?
-Jo jag fick kontakt med Ami Ali.
Det är inte dåligt att få kontakt med honom!
-Nej precis. Och så hörde han av sig och tyckte jag skulle sjunga på en låt, jag trodde det var ett studiojobb som han skulle skicka till någon annan. Men sen satte vi oss i soffan och så sa han att den här låten tänkte han är en bra melodifestivallåt. ”Gör du den bra så kanske det blir din, att vi skickar in den”. Det är en sånhär prinsessaga.
Ja verkligen! Har du drömt om det tidigare, att vara med i melodifestivalen?
-Nej, det kan jag väl inte säga att jag har. Jag tittar på finalen hela tiden och så men jag har inte drömt om det precis. Sen när man fattade att man skulle vara med så kände man ”Skit, vilken chans liksom!”
Vad tycker du om melodifestivalen, vad är den för dig?
-Det är mycket bra musik. Väldigt roligt att titta på. Det är mycket olika akter och så det tycker jag om.
Hur tror du det är att framställas i de här sammanhangen? Vad tror du kan vara positivt och vad kan vara negativt? Finns det något?
-Det positiva är ju att man får en så himla stor chans att visa vem man är. Negativt, det vet jag faktiskt inte.
Det finns ju vissa artister som säger att de inte vill förknippas med melodifestivalen.
-Visst alltså, det handlar ju så himla mycket om vad man har för show och hur man är som människa Jag är bara väldigt glad Och varje chans är en chans!
Har det vart som du förväntat dig?
-Absolut mer än jag förväntat mig, det är skitkul Och alla är så himla goa och glada och snälla!
Hur är du som tittare? Ensam eller med kompisar?
-Med kompisar!
Kommenterar ni hela låtarna?
-Nej det gör vi inte, det är mer att vi tittar liksom och kommenterar att den eller den var bra.
Röstar du?
-Nej det har jag aldrig gjort.
Kommer du att göra det?
-Nu kan jag ju inte det men i framtiden så kommer jag säkert göra det. I och med att man vart med en gång nu.
Har du engagerat kompiskretsen då?
-Jaja det har jag gjort!
Hur ser schemat ut de här dagarna? Är det fullt upp?
-Ja, det är mycket, mycket nya intryck. Man blir väldigt trött och somnar som en stock på nätterna.
Tycker du det går bar på repen?
-Ja absolut. Det var ju lite strul igår. Klossarna vi står på skulle egentligen vara tio gånger större så det har ju blivit jättemycket förändrat. Det var lite tråkigt men jag tyckte det löste sig på ett bra sätt. Showen är ju ganska mycket mot kameran.
Är det något som du tycker är jobbigt, att du måste rikta dig mot kameran?
-Nej. Jag tycker det funkar skitbra!
Vad tycker du som nykomling om det här fenomenet att pressen får vara med redan på det första repet?
-Det är lite jobbigt såklart. Just att man hela tiden känner sig övervakad. Det är en speciell känsla.
Visste du om det innan?
– Ja, det är klart!
Visste du om att tv skulle sända redan från repet?
-Ja, det visste jag innan, fast det tänkte jag inte på när jag stod där.
Har du något du vill hälsa våra hardcore schlagerfans? Varför ska vi rösta på dig?
-För att jag är en jäkligt glad och pigg man som vill vara med i fighten!
Jag vet att många har jämfört dig med Rybak. Du har dragspel och det låter lite etno och öst. Är det något som ni tänkt på, var det medvetet?
-Nej det tror jag inte. När jag hörde det så lyssnade jag på honom. Jag tycker inte själv att det är så mycket likt. Men det gick ju bra för honom. Jag spelar ju inte fiol.
Så du satsar på att göra en Rybak nu då?
-Nej, absolut inte! Aha, om man tänker på att gå långt så såklart!
Pia Andersson, Reporter
