Med tanke på vad som händer i omvärlden är det med blandade känslor den lilla presskåren har samlats i Friends Arena för att kolla på dagens repetitioner. Styrelseordföranden har varit i kontakt med systerklubbarna i Ukraina och Ryssland, och blivit ombedd av P1 att kommentera läget med Eurovision drygt två månader bort.
1. Higher Power – Anna Bergendahl
Ett av flera bidrag i år (framförallt denna vecka) med tema Någon(något)-som-kan-lyfta-oss-ur-mörkret. Gäller inte minst även ”La Stella” och ”In i dimman”.
Numret öppnar med Anna i profil som en modell i enorm cowboy hatt och matchande kort klänning i beige. Den svart-vita bakgrunden visar till en början en ändlös öken som övergår i bilder av stora vita hästar. Hon står på ett upplyst podium genom hela numret. Efter en minut slänger hon iväg hatten. Hästarna galopperar. Är det hästkrafter hon sjunger om eller kraften i naturen rent allmänt? Anna intar klassiska poser, är säker i rösten och i TV-monitorn ser vi att hon har bra kontakt med kameran.
Furubäck, von Arnold och Jean-Baptiste är nummerkreatörer bakom alla nummer i år, och har tagit hjälp av andra i de flesta bidragen, här bl a av Dennis Bröchner.
2.Till our days are over – Lillasyster
Sångaren Martin Westerstrand sitter längst fram på scentrappan i början av låten, går fram till bandet. För största delen är han omgiven av sina 2 gitarrister. Vid varje sida av scenen hänger bildelar på upphängningar i stålnät. OK, we get it –garagerock!
Ett 3-minuters nummer utan speciella effekter som i mitten av ett helt vanligt gig. Enligt Bidragsbibeln får Martin stöd utanför scen av Lars Säfsund. Det tvivlar vi på. Bandet klarar sången utan besvär. Men för en gångs skull saknar vi pyro!
3. Synd om dig – Malin Christin
Vi tycker synd om Malin som har placerats mellan hårdrock och upptempo popopera. Låten framförs från publikscenen som finns en bit ifrån huvudscenen. Ensam tjej som låtsas spela på vit piano. Bakljus penetrerar ett rökmoln som sveper in henne. Öppningen är mjukt och intimt. Atmosfären blir något varmare av dämpad röd belysning. Till refrängen hörs förinspelad kör. Med en minut kvar går Malin fram på scen. Scenkläder är vit blus och byxor och vad som ser ut att vara balettskor av storlek större men som visar sig vara vanliga gympaskor.
4. La Stella – Tenori
Dags för killduett #1. Tenori består av Kalle Leander och engelskfödde Alexander Grove.
Första scenbilden visar hälften av en stor himmelskropp (en måne) med starkt lysande stjärna på avstånd bakom. Killarna har på sig vardagliga mörka kostym med skjorta /T-tröja och glittriga trainers.
Alexander (den längre av de två) tar de första tonerna medan klotet skiftar färg från grått till rött sedan vit. Månekroppen ersätts av den allt starkare lysande stjärna som växer i storlek och skjuter ifrån sig strålar åt alla håll. Effekten förvandlades till ett pyro-vattenfall i torsdagens streamade klipp men saknas i eftermiddag. Pyro behövs inte eftersom en välkommen tonartshöjning sammanfaller med en supernova till explosion. Det pampiga avslutet är härligt Over-The-Top !
Ett riktigt arenanummer som kommer riva ner applåder. Går det hem lika mycket hos TV-tittarna? Det var länge sedan ens en hint av opera hade en chans i Mello.
5. In i dimman – MEDINA
Killduo #2. Välbekanta Sami och Ali.
Under en 20-sekunder intro står de på den lilla publikscenen där frågan ”Har du gått vilse?” ställs, och mammans goda råd ges (utan förklaring till hur detta ska förvekligas) Då kommer första refräng i marschtakt. Sedan byts känslan med ljud från en rad olika instrument som kan härstamma alltifrån från Östeuropa till datorer.
Nu ska det dansas och levas! ”In i dimman” är det enda numret denna vecka där scenen fylls av dansare. Värmen från pyrot känns långt ut i salongen, färgglada mönster fyller LED-skärmen och killar sjunger sköna harmonier (eller är det Lars Säfsunds röst vi hör?). Sami och Ali tar inga danssteg direkt. Deras moves är inte mer krävande än en rysk babushkas.
Men det svänger ordentligt ! Bli inte förvånad om taket lyfter även efter detta framträdande.
6. The End- Angelino
Sveriges svar till Gijon’s Tears går ut näst sist. Fyra ljustorn ger känslan av att Angelino sitter i en låda till rum, där ljusen strömmar in genom jalousier. Sången öppnar med några takter i falsett. Låten – som han själv varit med om att skriva – är krävande och i vissa partier ligger Angelino aningen under. Det finns flera partier med falsettsång och torsdagens ibland svajiga toner sitter mycket säkrare idag.
Däremot är han övertygande i intensitet och i kontakt med kameran, och kommer säkert få ett och annat hjärta att bulta extra. Numret ska fungera lika bra i TV-rutan som det gör här i arenan.
7. Run to the hills – Klara Hammarström
Vad vill låttexten säga egentligen? I 136 bpm springer Klara till kullarna dit de hjärtkrossade går för att rädda sina själar. På vägen dit ylar hon mot månen (enligt låttxten i varje fall). Efter en kort andra vers upprepas en lång refräng fyra gånger.
Fast det är inte mycket spring. Klara har ett minimal rörelseschema. De riktiga dansstegen står husdansaren Lisa Arnold för medan Klara står bredbent och försöker se tuff ut i en kreation som förenar Wonderwoman med en blonde Amazon från TVns Gladiatorer. Det är en logisk utveckling av scenkläderna från Beat of Broken Hearts. Nu med en mörkröd överdel, ljusbrun undertill och knälånga stövlar i gult och rött.
I dessa dagar av konflikt blir jag påmind av inslag i klassiska ukrainska vinnarlåtar – Ruslanas scenkläder och trädet som växte fram bakom Jamala. I detta nummer förstår jag inte trädets funktion. Eller hela konceptet för den del. Hästtjejen Klara hade säkert önskat sig Annas scenografi. Daniel och jag är övertygade om att Anna och Klara borde byta scenografi med varandra!!!!
Text Peter Baston bilder Daniel Stridh
