Nu har man då äntligen anlänt till Belgrad och till presscentret, men oj vad jag har fått kämpa för att komma hit!
Som många av Er säkert vet, jobbar jag som flygvärd(inna) och har då förmånen till lite billigare flygbiljetter men som är av standby karaktär, dvs man reser i mån av plats. Imorse åkte jag ut till Arlanda i god tid för att jag skulle ta ut dessa . Men när jag kommer till Arlanda så visar det sig att det är något fel på de automaterna som vi tar ut biljetterna ifrån, så jag kunde inte ta ut några och där står jag ca 1 timme och 20 minuter innan avgång på den flighten som jag hade tänkt att ta, utan biljett och den avdelningen som har hand om våra biljetter skulle inte öppna förrens om 1 timme och 30 minuter(08.00) alltså 10 minuter efter avgångstid. Fanns alltså inte så mycket att göra utan var tvungen att vänta tills klockan blev 08.00 så jag kunde ringa till dem och fråga vad som var fel på automaterna och det innebar ju då att jag missade flighten till Mûnchen och då också min connecting flight till Belgrad.
Paniken började smått infinna sig efter samtalet till vår biljettavdelning. De kunde inte göra något åt problemet just nu, men skulle anmäla det till högre instans, men några biljetter till mig kunde de inte fixa. Jag ska göra en lång historia lite kortare genom att säga att jag efter mycket smörande och nästan tårar i ögonen fick Sas biljettkontor på Arlanda att skriva ut biljetter åt mig, vilket de egentligen inte får göra, men de gjorde ett undantag denna dag. Resan skulle nu gå med Austrian via Wien till Belgrad och flighten mellan Wien och Belgrad var helt fullbokad, men jag var tvungen att chansa och gissa om min lycka blev total när jag anlände till Wien och fick reda på att jag skulle få en plats, även om den råkade vara mellan två äldre svettluktande män.
Taxiresan till mitt boende gick bra och blev där varmt mottagen av min kollegas 77 åriga gammelmoster, som visade sig vara en riktig pratkvarn, problemet är att hon bara pratar Serbiska, men med lite kroppspråk och papper och penna så tror jag nog att vi gjorde oss lite förstådda med varandra iallafall.
Nästa taxiresa blev inte lika lyckad. Maria och Patrik hade sagt att det bara kostade 300RSD från City till Arenan och Presscentret. Men min taxichaufför som såg ut som en riktig hårding, ville inte sätta på någon taxameter, och när vi kom fram så ville han ha 1000RSD av mig, men jag försökte vara lite tuff och sa att det vill jag minsann inte betala, 500RSD kunde jag tänka mig men inte mera. Den hårda chauffören stod på sig och såg ännu elakare ut, men när jag till slut gav honom en 1000RSD så fick jag iallafall 200RSD tillbaka, men irritationen började nu stiga.
Sen har vi problemet med mobiltelefonen och dess täckning. Började bra och inga problem, fick kontakt med Maria och Patrik, men när jag var på väg till arenan så försvann täckningen, höll säkert på i 40 minuter innan det funkade och jag äntligen fick kontakt med Maria o Patrik igen, under den tiden så hann jag svära ganska så mycket över denna stad och land. Tankar som att jag aldrig mer skulle åka till ett sådant här land dök upp i mitt huvud. Men när jag äntligen fick syn på Maria och Patrik i presscentret så glömdes många av mina tidigare problem bort, och jag kände att det här är ju ganska så roligt ändå och Belgrad kommer nog vara en ganska så trevlig stad ändå. Har redan hunnit springa på en massa gamla bekantskaper och det känns jättekul att träffa sin Eurovision familj igen och imorgon så väller det ju in fler kända ansikten, inte minst från våran härliga klubb.
Nu är det snart dags att lämna presscentret för att bege sig hemåt till min 77åriga dam och för att sen fortsätta vidare mot Euroclub.
Stefan Lindberg, Lokal kontaktperson i Stockholm
