Välkomna tillbaka! Idag har vi följt repetitionerna från Semifinal 2 igen, i alla fall den första halvan, då vi nu får börja se repen från the Big 5 för första gången. Idag är det mest Daniel som följer dem.
Våra tankar från semifinal 2 finns att läsa i tidigare inlägg.
Samtliga artistbilder är tagna från den officiella presentationen av bidragen som finns tillgänglig för pressen.
ITALIEN – Zitti e buoni – Måneskin
Daniel: Ja, vilken show! Vi börjar bakom den enorma LED-väggen, förs till scenen av huvudsångaren Damiano där de andra väntar på ett separat podium där trumsetet även står. Det är väldigt artsy rock om man kan säga så, med siluetter av medlemmarna på LED-skärmarna samtidigt som de kör. Temat är vitt och rött. Den sista refrängen är så ofantligt pyrointensiv. Det är eld, gnistor, pyroregn, fyrverkerier, med mer. Italien har inte snålat med framträdandet. Det är snyggt, modernt och känns som en riktig konsert. Bra gjort!
TYSKLAND – I don’t feel hate – Jendrik
Daniel: Har du sett musikvideon till denna låt och hört låten kan du räkna med nåt liknande för scenshowen. Jendrik, klädd i rosa kavaj och blå byxor står på ett svartrutigt golv, med bak-LED-skärmen som lyser i blått och svartvitt. Många elaka ord dyker upp på skärmen som sen exploderar i glada färger. Med sig har han sin glittriga ukulele, sin vän i peacetecken-kostym samt tre andra med saxofon, trumpet, och ett annat mässingsinstrument. Mycket att hålla koll på! Han gör det dock bra, han pratsjunger lika snabbt som i studioversionen, trots att han blir märkbart trött mot slutet. Han kan nog inte dansa så mycket samtidigt.
Peter: scentolkningen är precis som jag hade tänkt och önskat. En finurlig grafik, dans och språng, glada färger, blåsinstrument – på riktigt eller fejk spelar ingen roll. Blev påmind av Irlands 22 från Tel Aviv, och av Moldavien och Tjeckien när de gör roliga scenshows. ”Tyskland” och ”underhållning” skriver man inte ofta i samma mening. 2021 gör jag ett undantag!
NEDERLÄNDERNA – Birth of a New Age – Jeangu Macrooy
Daniel: Magiskt fint. En historia om att slå sig fri och att inte kunna brytas ner berättas av Jeangu och de färgglada LED-skärmarna. Med sig har han sin tvillingbror och en till körsångare tillsammans med en dansare. De dansar sig över de tre minuterna över till b-scenen där de avslutar i en dans. Trist bara att presscentrets chatt fyllt av osmakliga broccoliskämt. Så onödigt. Men bra av Jeangu!
-
Måneskin -
Jendrik -
Jeangu
FRANKRIKE – Voilà – Barbara Pravi
Peter: Voilà la voix! Är detta årets vinnare?
Tävlingens enklaste staging och kanske den mest effektiva. Inte en enda rekvisita på scen. En enkel belysning på artisten hela tiden återskapar känslan av en Piaf konsert. Det är i princip endast närbilder och när tempot ökar i passagen som påminner om Lilla Sparvens ”Param Param”, svänger kameran från sida till sida tätt intill artisten. Detta är så långt från allt annat i årets Eurovision man kan komma. Bravo la France!
Daniel: Jamen det är ju så snyggt, så snyggt. Otroligt intimt blir det när hon står ensam i mörkret med endast en ljusstråle på henne. Hon sjunger låten fantastiskt och kan verkligen visa känslorna som låten kräver. Om jag ska nit-picka kan jag ju säga att det är lite B att man använt exakt samma golvgrafik med hennes silhuett och stjärnor som i uttagningen, som till skillnad från det kantiga LED-golvet här, hade ett runt LED-golv. Det blir alltså en cirkelform under henne som inte känns så proffsig. Annars – full pott.
STORBRITANNIEN – Embers – James Newman
Daniel: Ja, du. Storbritannien. Denna låt hängde verkligen på scenshowen – en partylåt måste få det att kännas som ett party på scen. Känns det så? Nja. Stagingen är generellt väldigt mörk, mycket rött och blått, två enorma trumpeter som hänger från taket samt 4 dansare i vitt med egna blåsinstrument. Fyrverkerierna från videon är också inte där. Synd. Det är kul att se på men det måste bli mer än så.
SPANIEN – Voy a Quedarme – Blas Cantó
Daniel: Dagens sista låt. Blas öppnar med de första 30 sekunderna helt a capella. Låten har fått en revamp sen uttagningen, mer upbeat på vissa ställen men mer känslosamt på andra. Han sjunger väldigt bra. Sen mitt från ingenstans dyker en jättelik måne upp – som för övrigt är äkta, de måste ha blåst upp den till den storleken – som hänger över Blas. Scenen är täckt i rök annars och LED-skärmarna har en stjärnhimmel på sig. Det är snyggt och låter bra – men månen känns lite malplacerad ändå.
