Efter uppehållet för Memorial Day, som började tisdag kväll och avlöstes igår kväll av firandet av nationaldagen – som egentligen är idag – är det dags för 15 av de 17 bidrag som tävlar nästa tisdag att köra en gång till. För alla som har saknat bilder i bloggen à la Melloturné, är förklaringen helt enkelt att presskåren får inte tillgång till arenan de första dagarna, och det är inte heller tillåtet att fotografera skärmarna i presscentret. Vi hade hoppats att fr o m idag dessa restriktioner skulle lättas något. Lars-Kristian är med då och då i arenan för att få intryck därifrån, och jo – efter lunch kom ett positivt besked om bilder!
Då första repen hölls innan vi åkte hit, kommer vi till dagens övning med fräscha och förhoppningsvis öppna ögon!
CYPERN – Replay – Tamta
Logiskt att detta nummer öppnar hela tävlingen, då det försöker tar vid där Eleni firade triumfer ifjol. Men det är en blek kopia. Cyperns inställning verkar vara: Vi kommer inte på något bra i år så låt oss se vad vi kan komma undan med. Borta är den eldiga scenografin och sensualiteten i dansen. Färgsättningen är huvudsakligen blått och vit. Tamta har på sig en kort plast jacka som slits av henne, långa svarta handskar och stövlar. Hon bär en harness i Madonna-stil med genomsynlig plast. Från livet hänger en massa kristaller som har snotts från någons krona. Call me old-fashioned, men det här är bara billigt.
Fyra manliga dansare i korta svarta jackor och bolero hattar ser mer spanska ut än grekiska/cypriotiska. Jämförelser med 2018 är oundvikliga. Låten och koreografin kommer helt enkelt inte upp i förra årets nivå.
Känslan i pressrummet är att Cypern seglar till final utan problem. I ett starkare startfält hade jag tvivlat stort.
MONTENEGRO – Heaven – D Mol
D Mol är en grupp på sex unga sångare som gör sitt bästa att lyfta en uppbeat men tråkig melodi med ett glatt leende. Klädda i vit, dock inte uniformt, börjar de i en utåtvänd cirkel medan kameran sveper runt och över dem. Alla får ett soloparti men två av rösterna skär på ett sätt som inte är snällt på öronen.
Numret är dåligt koreograferat, och kameravinklarna ogenomtänkta. Det är en av årets rörigaste nummer.
FINLAND – Look away – Darude feat. Sebastian Rejman
Montenegro hade åtminstone varma färgtoner men nu är vi tillbaka till blått och vit. En pyramid/diamant är gemensam grundinramning för de flesta numren i årets tävling, och den dominanta färgen byts för varje nummer. Efter Helsinki och videon har frågan varit hur Look away skulle presenteras på scen. Min uppmärksamhet drogs till den kvinnliga dansare vars gröna klänning bryter färgmönstret i övrigt. Först till höger i bild på ett podium, sedan i storbild fångad under vatten. Till slut kämpar hon till ytan och återses på scen.
Under tiden håller Darude – i läderjacka och blå jeans- till längst fram på scen och vad vi kan se har han ingen kontakt med Sebastian som står långt till vänster vid sin keyboard. Denna låt skulle ha svårt att klara en Mello-semi.
POLEN – Fire of Love (Pali sie) – Tulia
Här är någonting som faller i min smak och är förtjänt av en finalplats i denna hittills svaga startfält! En kvinnlig kör på fyra som också (se Montenegro) inleder i en cirkel. Men tonerna är helt annorlunda. En blandning av kvinnokör från Bulgarien och flickkör från lågstadiet. Kanske att ta i, men det finns kvalitéer i den nasala folkmusik sound. Några tänker kanske på bakande babushkas.
Scenkläderna sticker också ut. Varma röda jackor, kjolar i rött gult och blått förstärker den folkliga känslan. Huvudbonad för tankarna till en annan världsdel och en annan genre, nämligen Fjärran Östern och operan Turandot.
Visuellt är Polens bidrag jättesnyggt. Varma toner i röd, och storbilder på Tulia herself syns i bakgrunden.
SLOVENIEN – Sebi – Zala Kralj & Gasper Santi
Ett ungt par mitt på scen, vita kläder på nytt. Hon tar inte blicken ifrån honom, men blicken är tom. Han har gitarr och keyboard som rekvisita. De sjunger en egen komposition på modersmål, men den engelska översättningen är ingen större hjälp. Ung. ”vi behöver inte alltid samma saker men jag accepterar dig och du accepterar mig.” Mycket närbilder på Zala, men det är nästan en lättnad när vi ser lite bilder från rymden på LED-väggen.
Det är svårt att se kvaliteterna i denna låt och framträdandet.
_________________________________________________________________________________
Informationen här i presscentret har inte varit den bästa. I förmiddags var budskapet att inga bilder fick tas i arenan, i eftermiddag är det fritt fram. Så det blir några bilder i denna rapport är det tänkt! Sedan har det varit strul med bildöverföringen till pressrummet, vilket gjorde att vi har missat Czech Republics rep då alla trodde att det var ett brott i schemat.
TJECKIEN – Friend of a friend – Lake Malawi utvecklar tankarna från 2018 om bvi har förstått rätt. De tre bandmedlemmarna börjar i var sin ruta, och deras bilder flyttas runt på LED-väggen. Mer än så har vi inte snappat upp, utan hänvisar till de korta 30-sekunders klipp som läggs ut officiellt.
UNGERN – Az en apám – Joci Papai
Hur går det för artister som sjunger om familjemedlemmar? Det gick inte så bra för Axel Hirsoux när han sjöng om sin mor i Malmö 2013. Joci, som återvänder till tävlingen, hyllar här sin far. Låten är inte så stark som Origi men han kommer inte att gå samma öde till mötes som belgaren. Han sjunger i original språket och det är en snygg scenografi.
Porträtt på sin far och – man förmodar – även andra medelålders pappor visas på LED-väggen, och det hela avslutas med pyro-light i form av en lätt gullregn.
SERBIEN – Nevena Bozovic – Kruna
A saga of Ice and Fire kunde denna också tituleras. Nevena står mot en bakgrund som kunde vara en grotta, en gruva eller t o m ett isberg. Denna bild byts efterhand till en virvelstorm, blå undertill, men på högre höjder en brinnande tornado.
Nevena deltog i Junior ESC som 13-åring 2007 och kommer till huvudtävlingen nu med en klassisk Balkan ballad. Hon är en av många som växlar mellan modersmål och engelska. Det låter mäktigt men texten är ganska banal, och frågan är hur mycket de grafiska effekterna kommer att märkas i TV-rutan (vi satt båda två i arenan under denna genomgång).
BELGIEN – Wake Up – Elliot
Elliot och City Lights upphovsman Pierre Dumoulin står bakom Wake Up. Elliot står mer eller mindre på samma fläck men det händer mycket omkring honom. Två stora trummor står till vänster och en ännu större till höger. I arenan verkar det som trumslagen är på riktigt, att det ljudet är inte förinspelat.
Grafiken gör låten till något stort för arenapubliken, med många skiftningar i färgblock och linjerade mönster. Det finns många udda inslag i andra hälften av denna semi-final, men än så länge hoppas vi återser Belgien om nio dagar.
GEORGIEN – Sul tsin iare
-eller Keep on going som den heter på engelska, som känns ovidkommande eftersom hela låten framförs på det egna språket.
Den svartklädde Oto har en kraftfull stämma, låten byggs successivt upp medan kameran gör flera varv runt honom tills man blir yr. Vi är tillbaka på en blå grundfärg, med regn och snötäckta berg, som småningom blir eld. Keep on going, men var? Det bildas en bro eller stig först över vatten sedan över eld. Oto tar sig fram på den och fler Men in Black ansluter, den 5-manna kören. Dags för snygga harmonier med det där speciella georgianska särprägel. Snyggt men jag kan ändå inte sluta tänka på Ronja Rövardotter!
Ibland tar Oto i från tårna, som blir säkert för mycket för många hemma i soffan. Men sydländerna röstar ofta på Georgien, ett land vars bidrag är oftast svårtippade för denna skribent.
AUSTRALIEN – Zero Gravity – Kate Miller-Haike
Australiens kurva i Eurovision visar en dalande trend och i år tar man en stor risk med ett riktigt udda bidrag. Och de har oturen att hamna i en semifinal med flera andra låtar som sticker ut (Island, Portugal och på sitt sätt Polen).
Man fruktar för Kate och hennes dansare(?) som svävar vad, 4 meter över scengolvet? En normalfuntad människa skulle bli sjösjuk för mindre. Det är en bedrift att klara både sång och rörelser överst på de långa böjbara staven. Det är de andra två som tar ut svängarna mest. Vi har frågat oss var man har den bästa upplevelsen när det gäller detta nummer, på TV eller i arenan. Vi tror det fungerar bäst i TV men det blir kul för publiken på plats också.
Vi gillar jordklotet som man först svävar över men som snabbt försvinner bort i yttre rymden. Blandningen av opera och pop kan gå hem i detta märkliga framträdandet fast Estlands koncept förra året kändes säkrare.
ISLAND – Hatrid mun sigra – Hatari
Jag undrar hur produktionen tänkte när de satte Island direkt efter Australien. Två ytterligheter direkt efter varandra. Vi älskar det här! Den runda buren som en av bandmedlemmarna står på och slår med en slägga (som gick sönder!) den provocerande koreografin och inte minst den överdådiga grafiken i röd, med BDSM inslag (kedjor och ett ansikte piercat med dussintals spik).
Detta nummer bara måste upplevas i arenan! I rutan blir det för många närbilder på individerna på scenen så det kan bli lätt att missa helheten.
Vi spelade in en del av presskonferensen efteråt, en blandning av humor och allvar.
ESTLAND – Storm – Victor Crone
Efter Australien och Island känns Storm väldigt tam, och inte alls stormig. Låten handlar inte så mycket om vädrets makter utan om de inre känslostormar vi alla upplever.
Bildproduktionen hänger inte ihop riktigt. Victor börjar med akustisk gitarr, går ner på knä i flera närbilder, en storm antydas (gula moln). Han lämnar gitarren, går mycket mot kameran, utan särskilt många tekniska effekter. Dock snygga färger i golvet under bryggan. Det blir mörkare men plötsligt är det ljust igen och han sitter med gitarren på nytt. Hur gick det till, och så snabbt? Svårt att fatta.
Victor hade problem med de högre tonerna också, så ingen övertygande insats idag.
PORTUGAL – Conan Osiris – Telemoveis
Ja, vad ska man säga om detta bidrag? Snygg LED vägg i mörk röd och svart där inte mycket händer (ett plus) . Conan och partner i mörkgröna scenkostym gör sin rutin. Den dansante killen inte så utflippad som i den nationella uttagningen.
