Såhär en bra bit in i årets Eurovision-vecka känns det bra att reflektera i form av lite tillbakablickar och jämförelser mellan ESC-finaler vid Öresund.
Vi börjar med att titta på städerna Malmö och Köpenhamn som ju har väldigt mycket gemensamt sett ur ett historiskt perspektiv, eftersom Skåne var del av det danska riket under hundratals år. Det var kanske inte så mycket en utmärkt hamn som gjorde att Malmö växte fram utan snarare den rika tillgången på sill (det ni!) i Öresund. Hamnen bestod i början av en lång brygga. Huvudstaden Köpenhamn däremot, hade redan från början en skyddande hamn som gjord för handel och utvecklingen gick därför mycket fortare här.
När Malmö blivit svenskt och långt om länge försvenskats (dialekten uppfattas fortfarande av många som utrikiska)stod staden länge och stampade och blev i egentlig mening ingen större ort förrän järnväg och industrialism nått staden. Köpenhamn fortsatte att glittra där på andra sidan sundet som kunglig huvudstad med fantastiska palats och kyrkor. Men ”tjoff” så hade Malmö skaffat sig skeppsbyggnadsvarv, textilindustrier och inte minst chokladfabrik!
1964 arrangerades för första gången Eurovisionens Grand Prix i Norden. Köpenhamn ställde upp med Tivolis Koncertsal och ett arrangemang i den tidens anda. Levande orkester, dirigenter och en presentatör som mest talade danska. Redan detta år nådde politiken innanför Eurovision-bubblan. Det protesterades mot diktatorer på scenen och man brydde sig inte ens om att spara en kopia av TV-sändningen att bevara åt eftervärlden. Några år senare drogs det danska deltagandet i ESC in av den styrande kraften på Danmarks Radio. Det var inte politiskt korrekt att tävla i musik. Först 1978 kunde den danska TV-publiken återigen glädjas över att vara en deltagande nation.
Köpenhamns dragningskraft har alltid varit självskriven medan Malmö ofta blivit benämnd som ”Köpenhamns östra förort”. När så ett jätte-evenemang kallat Eurovision Song Contest råkat hamnat i staden har det rynkats på både ögonbryn och näsor, men icke desto mindre har det två gånger rotts i land här. 1992 var första gången och på den tiden var det helt andra förutsättningar. En gammal islada togs i bruk som venue och på stadens gator skvallrade inte mycket mer än några banderoller och flaggor om att ESC var i stan. Så var det också över på lite drygt en vecka och när Linda Martin bärgat segertrofén till Irland kunde man återgå till att spela ishockey i hallen. SVT lovordades dock ganska rikligt efter produktionen som försiggått i en trygg och stabil anda.
Så blev det danskarnas tur igen 2001, och eftersom svenskarna slagit på stort året innan med Globen, den dittills största spelplatsen, kunde inte danskarna låta bli att försöka bräcka detta. Ett tak lades över nationalstadion Parken och därmed kunde man trycka in 38 000 åskådare och bygga en enorm scen för framträdandena. Jag hade turen att vinna s.k. VIP-biljetter till ESC detta år och det var i sanning en upplevelse! Inte så mycket musiken och artisterna (som knappt syntes där långt borta på scenen), som det myller av öldrickande människor som raglade runt i arenan och ett tröttande programledarmanus på vers, har etsat sig in i mitt minne.
Vi var många som var glada att SVT valt att förlägga 2013 års tävling i Malmö. Nog för att det låg lokalpatriotism bakom en del av glädjeyttringarna, men valet visade sig också vara väldigt klokt med tanke på att man velat skala av evenemanget till en mänskligare nivå. Detta trodde man sig inte kunna uppnå i Stockholm, varken rent praktiskt eller teoretiskt. Man utnyttjade närheten till en av Europas största flygplatser, en Öresundsbro och en citytunnel samt en helt ny men ändå beprövad arena. Såväl TV-produktionsteam som staden ställde helhjärtat upp kring arrangemanget under devisen ”We are one” och lyckades hålla huvudet kallt och inte åka på oförutsedda utgifter. Att produktionen var mer avskalad än tidigare möttes till en början med viss skepsis, men efterhand som evenemanget fortskred blev det ganska klart att SVT lyckats i sitt uppsåt. Särskilt Eurovision-fansen gavs många förmåner och kunde därför känna sig extra välkomna.
Nu sitter vi här ett år senare i ett gammalt varv byggt på utfyllnadsmassor i Öresund i utkanten av Köpenhamn och känner oss kluvna. Danmarks Radio är utan tvekan ett helgjutet TV-produktionsbolag och när vi äntrar den för Eurovision transformerade B&W-hallen, står vi andlösa inför den enorma scenografin och dess möjligheter till fantastiska TV-bilder. Men jag frågar mig lite grann – var finns den varma välkomnande känslan? Nog för att det finns glada och hjälpsamma personer på plats lite varstans både i arenan och inne i Köpenhamn, men en vältrimmad och förberedd organisation har jag inte upplevt än. Det är då vi får komma ihåg att vi under den här veckan får se fantastiska shower med artister som ger järnet inför en alltid lika entusiastisk och uppoffrande Eurovision-publik på plats. Första semifinalen gav prov på detta, samtidigt som man inte kan låta bli att tänka på att även en jättestor bubbla förr eller senare säger ”plopp”.
Jesper Woll, Reporter
