Storslagen inledning, en Petra Mede i god form och proffsiga och roliga vykort och pausinslag. Det är helhetsintrycket från genrepet i Malmö Arena.
Pressen var samlad i Malmö Arena för att se den första föreställningen i årets ESC-cirkus och det vi fick se var lovande. Programmet inleds med Euphoria-kören som vi minns från Melodifestivalfinalen. De står uppställda på den långa bro som sträcker sig över hela arenan och Loreen gör därefter en snygg entré när hon vandrar genom hela kören och slutligen tar ton.
Petra Mede har ju gjort till sitt varumärke mer eller mindre att vara ”extra allt” hela tiden. I den här kontexten, med tittare som inte har den förkunskapen, så är mer nedtonad och det känns helt rätt. Hon kan definitivt vara mer avslappnad men det känns ändå lovande för att vara den första repetitionen.
Vi har ju fått bekanta oss med fjärilen som är årets ESC-symbol och den väver samman bidragen genom att ta tittaren genom vykorten. I vykorten får vi träffa de tävlande artisterna och presentationen avslutas med att Euphoria-dånet hörs innan varje bidrag. Snyggt och smart tänkt!
Låtarna då? Jo många artister gjorde bra ifrån sig och många nummer kändes väldigt effektfulla. Att Österrike inleder tävlingen känns dock märkligt nu när SVT fått bestämma startordningen. Det är knappast en partyhöjare och det är väl egentligen inte Estlands Birgit heller även om hon gjorde en stark insats, inte minst sångmässigt.
Danska Emmelie de Forest såg inte ut att gå för fullt, eller så var hon nervös. Numret är snyggt, låten är bra och kan mycket väl vinna men att den skulle vara en favorit i klass med Alexander Rybak och Loreen har jag väldigt svårt att förstå.
Ryssland gjorde det starkaste intrycket av alla enligt mig. Den storsvulstiga balladen som lätt kan ses som ett pekoral är väldigt effektfullt uppbyggd. Den förutbestämda startordningen har en klar fördel – man kan se de tväraste kast som setts i den här tävlingens historia. När Anouk sjungit klart den avskalade Birds intar Montenegro astronauter scenen och bränner av det mest rökfyllda numret av alla.
Att Serbien får avsluta programmet har jag lite svårt att förstå då de gör det mest obegripliga numret av alla iförda ännu mer obegripliga kläder. Belgiske Roberto Ballarosa hade varit ett mer naturligt val och han gör låten rättvisa. Valpögon har sina fördelar – de väcker sympati och Love kills är en låt som växer för varje gång.
Programmet innehåller fler kul inslag, bland annat ett om det stora ESC-intresset i Australien. Något som är ett faktum och inget skämt. Australiensarna älskar Eurovision! Sarah Dawn Finers alter ego Lynda Woodruff dyker upp igen och det blir även ett mer klassiskt dans-pausnummer ackompanjerat av Andreas Kleerup.
Vi återkommer med vad våra tippningar strax.
Mikael Olofsson, Reporter
