Zara Zeidlitz, klubbmedlem sedan ett år tillbaka lever just nu i sin dröm. Hon är dansare och ni kommer se henne i lördagens delfinal i Göteborg. Hon är med i mellanakten som andas Bollywood!
Hon är naturligtvis mycket taggad och hela upplevelsen är enorm. Hon beskriver det som att pendla mellan passivitet och tårar som sprutar. Och vet inte hur hon ska ta in allt! Hon försöker utnyttja varenda sekund för att ta in nuet och alla upplevelser och lägga dem på minnet.
När hon förbereder sig inför ett framträdande, gör hon vad hon kan för att inte gå upp i varv vilket betyder att hon försöker koppla bort omgivnigen genom ritualer som att stå upp, vagga lite fram och tillbaka med händerna ihop samtidigt som hon fokuserar på exempelvis klänningens böljande rörelse. Hon har lätt för att koppla bort nerverna och gå in i en känsla av att ”Nu kör vi! Nu sätter vi det här!”. Hon anser att när hon kopplar bort nerverna så kan hon njuta mer av situationen och ser verkligen omgivningen och publiken. Det blir inte att hon sätter upp en glad fasad och skärmar av sig utan hon njuter verkligen av dansa i rampljuset!
Hon dansar tillsammans med sin klass, alla studenter vid biljettakademin i Göteborg. En skola som är relativt svår att ta sig in i på då enbart 12 personer går i samma årskurs och program. Det var genom skolan som de blev tillfrågade att vara med i Melodifestivalen och att dansa tillsammans ger en positiv känsla.
Att få access till hela området tycker hon är häftigt! Att kunna se hur allt ser ut bakom kulisserna och få följa repetitionerna. Miljön är relativt lik miljön runt andra föreställningar hon har varit med i och det blir mycket väntan. Men bland det bästa är ändå att få höra låtarna före alla andra!
När hon skulle in i och titta på repen första gången var hon inte säker på vart hon skulle gå så använde hon sig av det eleganta tricket att ”jag ska bara kolla SMSet jag fick ” för att därefter följa efter de vana scenarbetarna in i själva arenan. När hon väl passerade ”spärren” kom känslan: – JA, jag gjorde det!
Logen hon delar med de andra dansarna är egentligen ett tomt utrymme bakom artisternas logar men det är gott om utrymme och utrustat med bord, stolar och speglar. Det ligger mycket nära arenan så de kan höra varje gång någon pratar i mikrofonen vilket betyder att de kan följa repen hela tiden! Och de har ett fantastiskt fikarum! – Skulle jag inte visa magen för hela svenska folket så har jag vräkt i mig! Det finns till och med en färskjuicepress!
Danny är den som hon haft mest kontakt av de mer kända artisterna eftersom de gör mellanakten gemensamt. På torrepet kom han dessutom fram och gav henne en lång, härlig, mysig kram. Det visade sig att en av hennes klasskamrater hade skvallrat och berättat om hennes intresse. Efter detta så har de pratas vid, framför allt om det genensamma intresset dans! Men skulle hon få chansen backar hon inte utan hon skulle gå fram och prata lite med dem! Hon är orädd men erkänner att det är något heligt över de artister som vart /ska vara med i Melodifestivalen, men hon konstaterar att även de är ju människor ( Fast med Sean Banan vet man aldrig) !
Hon har inga roliga scoop som hon vill bjuda på men hon vet ju naturligtvis vilka som kommer på lördag och vilka skämt programledarna kommer köra! Hon kan i alla fall meddela att Sean har pepprat backstage med sina kampanjlappar, inte ens toasitsarna är fria!
För Zara så är detta det bästa som kunde hända! Fast hon erkänner att det är ännu större än hon kunde drömma om! Känslan i magen kan inte bli bättre och hon går omkring och undrar när ska bubblan spricka?
Hur ska hon toppa det här då? Jo, det skulle vara att bli husdansare och följa med på hela turnen eller rent utav eurovision! Och det absoluta drömscenariot är att få ett danssolo i eurovisionmellanakten!
Här följer hennes egen beskrivning av sina känslor och upplevelser än så länge:
Här sitter jag i ett tomt Scandinavium. Framför mig har jag den pampiga scenen som verkar sova i mörkret i väntan på artisternas entré, och bakom mig har jag rad efter rad med tomma stolar. Det är alldeles stilla. Jag sitter här helt ensam med vissa undantag för tekniker och annat folk som passerar förbi på väg någon annanstans. Ingen stress råder, kanske är det ännu för tidigt för det? Jag försöker föreställa mig hur det kommer vara när det är skarpt läge. Arenan fylld av hurrande människor, scenen upplyst och artisterna är backstage. Och mitt ibland allt detta finns lilla jag! Hur fasen kunde jag hamna mitt i smeten? När ska bubblan spricka? När vaknar jag upp ur denna dröm?
För nästan exakt ett år sedan gick jag med i Melodifestivalklubben. Många år försent egentligen men jag kan ändå inte släppa tanken på att ödet hade utsett det till den rätta tiden för mig att gå med i klubben. Jag glömmer aldrig pirret i magen och illamåendet när jag var på väg till min första klubbträff i maj samma år. Skulle de acceptera mig? Skulle jag bli en i gänget? Tänk om jag inte vet någonting om Melodifestivalen i förhållande till de andra! Jag mådde verkligen illa och ville bara rusa hem, men Martin Wilhelmsson tog mig under sina vingar och jag tog mitt första kliv in i en klubb jag aldrig kommer lämna. Det jag möttes av var en öppen famn fylld av glädje och kärlek. Detta gav mig en stark känsla av att här hör jag hemma. Någon vecka senare fick jag, tillsammans med Martin och resten av klubben, uppleva Loreens vinst i Eurovision. De var de enda som riktigt kunde förstå min glädje.
I höstas åkte jag på min första klubbträff. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Jag hade målat upp något slags drömscenario baserat på allt jag hört men aldrig hade jag trott att det skulle bli bättre än så. Sinplus var på plats! Lys Assia, släng dig i väggen, för mig är Sinplus bättre. Men drömmen slutade inte där. Allteftersom kvällen gick blev jag mer och mer bundis med killarna och plötsligt befann jag mig backstage tillsammans med alla de andra Eurovisionartisterna. Men inte skulle det vara toppen på min kväll….. Senare, när vi alla begav oss hemåt för efterfest bjöd den otroligt söte Ivan in mig på efterfest på hans rum. Jag stannade där en liten stund och sedan får jag för mig att avsluta kvällen med mina kära schlagervänner.
Helt random passerar Ola Lindholm mig och säger, ”Ivi Adamou”, varför? Det får jag nog aldrig veta!
Nu har repen dragit igång. Danny och Gina repar sina repliker på scenen. Efter dem ska jag och mina klasskamrater äntra scen för vårt rep. Det är bäst att jag går och byter om. Vår loge är egentligen ett tomt utrymme bakom artisterna loger. Men det är stort så jag klagar inte! Man kan höra allt som händer på scen från vår loge. Jag försöker insupa varje sekund av den här helgen. Men samtidigt infinner sig en rädsla och ångest inför slutet på denna resa. Lyckogråten trycker konstant på upp i halsen. Jag kan inte sluta le. All respons som vi fått på repen kunde inte vara bättre! Koreografen, Edvard af Sillén och alla andra i produktionen säger om och om igen att det ser fantastiskt ut. Tårarna var innanför ögonlocken när självaste Christer Björkman ger oss stående ovationer efter dagens rep. Efter repet får jag höra att man på en radiostation upplyst sina lyssnare att hålla ett öga på mellanakten. Magen slår ytterligare en volt!
Sean Banan rusar omkring och spexar, kameramän står och diskuterar allt och inget, Christer Björkman glider omkring och ett rep efter ett annat avlöser varandra på scenen. Jag visste att detta betydde mycket för mig, men aldrig hade jag kunnat ana att det skulle betyda så här mycket! Det här är mitt paradis, det här är min dröm. Jag tänker avsluta med en textbit som jag hörde förra veckan och som sammanfattar hela mitt liv i en mening:
Dem säger att våra drömmar är för stora, men vi kommer aldrig, aldrig att förlora!
Nu kör vi!!
Zara Zeidlitz
Pia Andersson, Reporter
