Som låtskrivare och artist känns det förstås jättekul att få med en låt man skickat in bland flera tusen. Sen är det ett val man gör att bestämma sig för att göra den här resan. Det är ju mycket ståhej för de här tre minuterna.
Samtidigt känner jag att det här är en låt som ligger mig väldigt nära, säger Andreas. Det är inget spekulativt med låten. Det är en ballad, det är bara jag och min röst. Det uttrycket har jag inte visat upp i Melodifestivalen med de tidigare bidragen som har flirtat mer med 60-talet. Så det ska bli skönt att få visa upp sig igen och förhoppningsvis att folk tycker att det är bra.
Skulle det inte gå bra tävlingsmässigt så kan jag ändå stå för låten. Den förtjänar att få bli en hit.
Nu är det kul, det börjar pirra lite när man kommer in i arenan här för första gången. Vi har ju vårt rep lite senare idag (läs igår).
Tanken var att jag skulle suttit vid ett piano eller flygel. Men eftersom Salem redan gjort det så bestämde vi att ändra. Det känns skönt för då kan jag uttrycka mig bättre än att bara sitta still. Så bort med det och fram med artisten, ha ha.
Vad tycker du om att man bara får höra 1-minutsklipp av låtarna innan tävlingen?
– Vi lever ju i en värld där allting blir tillgängligt väldigt snabbt. För min del spelar det ingen roll, det hade lika gärna kunna varit mer.
Det är ju vissa regler som inte är i samklang med tiden. Hur stoppar man låtarna som har varit här från att inte spelas?
Hur tänker du inför om det blir en flopp den här gången också, blir det ramaskri då igen?!
– Nej, det tror jag inte på samma sätt. Då hade vi ju blivit en sådan stor ”elefant” som skulle fällas.
Kändes det så?
– Ja, det krävs väl ingen hjärnkirurg för att fatta att det var ett visst mediadrev som pågick under den resan. Nämen det är klart att det var tufft. Det var ju inte kul.
Vi hade väldigt roligt när vi gick in i den grejen och vi hade en rolig resa framför oss. Sen kom det bara löpsedlar på löpsedlar och konstiga grejer.
Har det påverkat din relation till Carola?
– Nej det har det inte. Vi var ju inte så jättetajta innan heller. Vi är bekanta och kompisar. Efter det har vi en viss kontakt, men vi sitter ju inte och dricker kaffe hos varandra. Vi messar eller ringer varandra. Men det är klart att direkt efter var man rätt urlakad. Så just då, hade vi väl inte nån gigantisk kontakt.
Om det hade varit tvärtom, att det hade gått bra, hade det blivit fortsatt samarbete då?
– Nej, vi hade inte tänkt så långt. Allting var väldigt spontant. Även om ingen tror det, så var det ett spontant beslut. Vi gick in i det med en skön jargong, och sen gick det ju inte som vi hade velat. Men ja ja, man lär sig.
Den här gången har du bytt samarbetsparter. Peter Kvint är borta och nu är det två schlagerrävar Bobby Ljunggren och Marcus Ubeda.
– Ja, det ”bidde” så. Men jag jobbar med Peter också, vi håller på att spela in en ny skiva som han producerar.
Med Marcus var det så att jag gjorde en storbandsplatta förra året, en jazzplatta. Då tog jag in Marcus som producent för han är en fruktansvärt duktig jazzmusiker och arrangör. Han skrev arr till hela den plattan. Så lärde vi känna varandra. Sen pratade vi om att vore jättekul att jobba ihop på annat sätt. Han och Bobby var på Kreta och skrev låtar i största allmänhet, så började embryot till den här låten.
– Vi måste ringa Andreas, sa de, det här måste han få höra. Sen skickade de låten till mig och jag skrev klart den.
Det kändes väldigt naturligt, den passade mig så bra att det var lätt att göra klart den.
Inger Malmén, Reporter
