Melodifestivaldebuterande Eskilstunabandet består av upphovsmannen Daniel Gildenlöw samt Johan Hallgren, Fredrik Hermansson och Léo Margarit.
Gruppen jobbar mycket internationellt. De kom hem från Ryssland i söndags och åker bara några timmar efter måndagens presskonferens vidare till Australien. Dagarna innan de äntrar MF-scenen i Örnsköldsvik kommer de tillbaks från Tunisien, förhoppningsvis lite bruna och fräscha.
De erkänner att de fick lite ångest när de såg alla andra artister som var så uppiffade dagen till ära.
Hur vill ni beskriva er musikstil?
-Vi klassas som progmetal men vi hämtar vår inspiration lite var stans ifrån, så det kanske mer lutar åt alternativmetal. Svårt att säga.
Daniels musikaliska förebilder är Beatles, Kiss, Jeff Buckley, Tori Amos, Simon & Garfunkel .
Kan du beskriva er låt?
-Det är en väldigt lugn liten sak med elpiano och sång. Ömtålig styrka skulle man kunna säga.
En skör låt som vägrar att ge upp, om en resa i människans dunkla vrå, där vi inte vill synas men är.
Brukar ni titta på melodifestivalen?
Daniel: Inte alla år…
Fredrik: Jag har nog sett det nästan varje år, det hör liksom till. Léo här är ju fransman så han har sett MF två år i rad. Sen han kom hit till Sverige har vi tvingat ner honom i TV-soffan, så han vet vad han ger sig in på nu.
Har ni några favoriter från tidigare år?
Daniel: Ja, jag är fortfarande väldigt svag för ”Dansa i neon”, en riktig vinnarlåt som bara kom tvåa. Sen har man ju sett Björn Skifs i efterhand, det är inget man kommer ihåg. Och Carola förstås, henne minns man.
Fredrik: Jag gillar ”Judy min vän”. Den är lagom konstig, och bra.
Jag frågar Léo om han har någon favorit från sitt hemland Frankrike och han svarar genast årets representant Patricia Kaas.
-Hon var stor i Frankrike under 80- och 90-talet. Nu är hon väldigt populär i Ryssland märkte vi nu när vi var där. Hon har en mycket speciell röst.
Inger Malmén, Reporter
