Äntligen har Melodifestivalen kickat igång. Klubbens representanter bänkade sig tillsammans med övrig press på onsdagskvällen för den första genomlyssningen av låtarna.
Nina Söderguist
Tick tock
Melodifestivalen 2009 får en flygande start genom rockrökaren Tick tock. Låten är en slags symfonirock som påminner lite om finska nightwish men med en betydligt mörkare röst. Om man väntar på en tydlig direkt refräng som väntar man förgäves. Det är ingen Poodles-refräng här utan mer ett driv som aldrig slutar och mycket energi. Låten är troligen lite för okonventionell för att samla tillräckligt med röster men med en dramatiskt och effektfull scenshow kan den i bästa fall slåss om en andrachansen-plats.
Micke
Maria
Peter
Jonatan Fagerlund
Welcome to my life
Den här låter klassisk gitarrbaserad P4-pop som man garanterat har hört förr. Det är Westlife-verser som övergår i mer Poets-refräng. En ganska typisk startnummer 2, en trevlig låt som inte stör men knappast en låt man minns heller. Här råder det delade meningar hos klubbens utsända, från andrachansen-kandidat till sista plats är spontanintrycket från första lyssningen.
Micke
Maria
Peter
Shirley Clamp
Med hjärtat fyllt av ljus
Det här har ni garanterat hört förr. Balladmästaren Bobby har varit framme igen och det hörs. Låten börjar i moll och övergår i en stor pampig refräng i dur och när man sen hör ord som skuggor och änglar då vet man att det är Pling som skrivit texten. Shirley kommer garanterat göra låten full rättvisa och den har egentligen allt som krävs för att gå direkt till final. Men vänta er inga musikaliska överraskningar bara.
Micke
Maria
Peter
Scotts
Jag tror på oss
SVT:s Helena Brodén kunde förkunna en liten reklam-chock till den samlade pressen inför Scotts bidrag. De har nämligen med märket Hugo Boss i texten som kommer att höras i studioversionen men i sann Boogaloo-anda har det bytts ut lagom till på lördag. Det här är dansbandsvänlig radiopop med en generande fjantig text som får Thomas G:son att framstå som ett litterärt geni. Rim som ”motorn hackar, höga klackar” ackompanjerar den något hackiga uppbyggnaden av låten. Men Scotts är uppenbarligen väldigt folkkära vilket gör den här låten svårbedömd.
Micke
Maria
Peter
Emilia
You´re my world
Drygt 10 år efter Big big world kommer Emilia med en låt som inte alls påminner om den gamla trall-dängan från -98. You´re my world börjar i en jazzig bossanovastil och man ser framför sig Emilia sittandes på en barstol på en öde scen. Men refrängen är gladpop vilket gör att låten ger ett splittrat intryck. Flera försök görs för att flörta med schlagerfansen då man dammat av den gamla “Give me your love”-hacket i höjningen. Försöken att förena det konventionella med det alternativa gör att den känns snygg men något platt och efteråt vet man inte om man suttit i en rökig pub eller varit en cabarépublik.
Micke
Maria
Peter
Alcazar
Stay the night
Alcazar har närmat sig BWO när de här kokat ihop en riktig discorökare. Den börjar “klubbigt” följt av en skön synthslinga och i refrängen kommer ett ganska oväntat tonartsbyte, dock ingen klassisk höjning. Refrängen är kvällens mest direkta och säkerligen den som flest kommer att minnas. Alcazar har tidigare saknat den där riktiga folkligheten för att gå direkt till final men här har de en klar chans att för första gången göra det.
Micke
Maria
Peter
Caroline af Ugglas
Snälla snälla
Hittills har startfältet bjudit på relativt konventionella tongångar men här blir det annat. Det här var den enda låten som framkallade skratt och visst hån inne i pressrummet, förmodligen mest beroende på texten som är ett försök att förmedla bitter svartsjuka. Ordet snälla upprepas väääälidigt många gånger och den här typen av nummer tenderar lätt att bli väldigt pretto. Musikaliskt är den spännande och avskalad med vackert pianokomp i en gungande 6-takt men frågan är om TV-tittarna är så snälla snälla mot Caroline.
Micke
Maria
Peter
Marie Serneholt
Disconnect me
Lite James Bond-uppbyggnad i introt och det låter en hel del Britney. Britney efter Max Martin-tiden bör väl tilläggas för det här låten har många r´n b-tendenser. Det är en dramatisk produktion som gör att man förväntar sig mycket av scenshowen. Och en maffig scenshow kommer att behövas för melodin är inte särskilt tydlig och frågan är hur Marie egentligen låter live.
Micke
Maria
Peter
Mikael Olofsson, Reporter
