Sarah Dawn Finer steg fram som en mycket tänkbar ”dark horse” i finalen. Med pondus och utan att förta sig gav hon en hint om att hon definitivt inte ska räknas bort på lördag. Ola Salo verkade däremot ta repetitionen med en klackspark och inget av The Arks fyra rep var det andra likt.
Att vara på en repetition inför en final innebär inte särskilt många överraskningar. Man har ju redan sett alla nummer tidigare och artisterna var ganska noga med att inte bränna allt för mycket krut under torsdagen. Måns höll igen och mimade på flera ställen i låten. Men enligt upphovsmannen Fredrik Kempe så var det ett helt medvetet drag och precis som han gjorde i Ö-vik. Varför ändra ett vinnande koncept? Samma sak gällde för ett flertal andra artister och det är säkert en klok taktik.
Men om man nu saknar överraskningar så är det ju tur att Ola Salo finns. Oavsett hur många gånger man har hört deras bidrag så vet man aldrig vad karln ska hitta på på scen. Han verkade inte ta repetitionen allt för allvarligt utan gjorde vad som föll honom in. Det var knappt så att han kollade in i rätt kamera. Men när det väl gäller finns det ingen som kan explodera som Ola, man behöver knappast vara orolig. Snarare tänkte jag att om de är så här bra efter att ha ansträngt sig så lite, hur ska det då inte bli på lördag?
Tommy Nilsson är ju annars kung på att verka fullständigt oengagerad men ändå vara briljant. Ingen kan som han se bakfull ut med stil. För en gångs skull betedde han sig lika nyvaken som han såg ut. Där behövdes det flera kameragenomgångar. För Sonja Aldén undrar man däremot om hon behöver några repetitioner. Hon verkar ju kunna allt i sönnen och det hela sitter som ett smäck. Men hon har ett stort hot i startfältet, Sarah Dawn Finer. Båda har starka ballader, fullständig närvaro i rutan och en röst som berör. De lär kon konkurrera om samma röster på lördag. Men Sarah har sista ordet. Hon har en perfekt position mellan klämkäcka Sanna och glamrockarna the Ark. Under repetitionen igår kände man allt mer att det nog knappast var en slump att hon kvalificerade sig direkt till final, trots konkurrensen i Gävle.
Men repetitionernas okrönte kung var som alltid Henke von Zweibergk. Ni vet den där gigantiska studiomannen som ser ut som en isbjörn och som går runt och kläcker fler sköna one-liners per minut än vad Mikael Persbrandt gör under en hel Beck-film. Han var som vanligt i högform och underhöll ständigt presskåren. Han uppmanade alla att ta på sig halsduk för munnen under Cara mia när röken skulle spridas på scen, röken var livsfarlig enligt Henke. Sen försökte han förmå Expressens krönikör Anders Nunstedt att dra igång lite allsång bland presskåren. Dock utan resultat. För att slutligen informera om att det kommer att finnas ett abstinens-rum i TV-huset där alla kan komma och titta på årets melodifestival och försöka bearbeta att den är slut. Rummet kommer att vara öppet i sex veckor tillade han… Snälla SVT, skriv livstidskontrakt med karln. Han är en hjälte!
Mikael Olofsson, Reporter
