Det slår en då och då när man flänger fram och tillbaka här på Hartwallområdet att det är en väldigt speciell situation man befinner sig i, en lite ”bubbla”, en låtsasvärld, som bara existerar en gång varje år, då ALLT kretsar kring denna musiktävling… Jag ska ärligt säga att jag inte har någon aning om vad som hänt i ”världen utanför” sedan i onsdags då jag kom hit….
Det känns på ett sätt underbart att vara helt fokuserad på uppgiften, men samtidigt vet jag att det kommer bli en riktig omställning när man ska tillbaka till verkligheten om den vecka.
Vistelsen här i Helsingfors påminner lite om en klassresa, för att återknyta till Kristian Luuks beskrivning av Melodifestivalturnen. Och det är en stor social händelse också, man träffar vänner man bara har möjlighet att träffa en gång varje år. Det är jobbigt det där med att ha ett bra minne för ansikten, men ett betydligt it sämre för att minnas namn. Så det är mer än en gång det kommit fram folk och sagt hej, och det tagit alldeles för lång tid innan man kopplat vilka de faktiskt är, och när och hur du varit i kontakt med dem tidigare.
En rolig grej hände igår, när jag skulle möta upp en kille från den ryska OGAE klubben. Vi hade messat fram och tillbaka under dagen för att försöka finna en tid då vi kunde möta upp och prata. Till slut orkade jag inte messa mera utan rinde helt enkelt upp honom för att kolla var han var. ”Jag är i presscentrat” säger jag, ”är du här?”. ”Det är jag också, jag sitter bland kuddarna framför TV-skärmen i mitten av lokalen”. “Men det gör ju jag också!”… Så lyfter jag blicken och ser mej omkring för att se var det sitter någon och pratar i mobiltelefon, och ser att han sitter precis mitt emot mej, en meter ifrån!
Jag har för övrigt blivit känd bland utländska klubbkollegor här som ”Yassou Maria”. Det började med att en kollega från Grekland hälsade mej med ”Yassou Maria!” (som ju betyder ”Hejsan Maria”), och nu har flera andra tagit efter detta också… Och jag har förstås inget emot detta, eftersom Sarbel är en av mina favoriter…
På tal om favoriter, det finns ju ett antal bidrag här som bedöms som chanslösa av de flesta man pratar med, och det finns faktiskt även de där inte ens de egna delegationerna hymlar med att det egna bidraget är en katastrof. När vi pratade med ett par killar från Norge under Guris första rep, och vi frågade var de kom från så svarade de “Norge…” med nästan en ursäktande tonfall. Skönt att man slipper det, oavsett vad man tycker om “The worrying kind” så kan man inte vara annat än stolt svensk på plats när man ser Ola Salo på scenen, bättre utstrålning än den killen har får man leta efter.
Ibland blir man förvånad över hur man faktiskt klarar av att fungera här borta… Hemma är jag fruktansvärt beroende av sömn, men här tvingas man att fungera på runt 4-5 timmar per natt. Och det är förvånande hur snabbt man vänjer sig vid att gå runt och ständigt ha sömnbrist, men efter ett par dagar så vänjer man sig, och jag har nog faktiskt glömt hur det känns att vara utsövd. Detta med att inte vara helt nykter och samtidigt lida av sömnbrist kan yttra sig på rätt roliga sätt… Man kan börja skratta hysteriskt åt ingenting eller riktigt dåliga skämt… Eller som en småländsk klubbkollega (inga namn nämnda 😉 gjorde igår, började prata om att Finland hade bra chans att ta sig vidare från semin, när vi blev intervjuade av Kris till radioprogrammet “Diggil-ej”.
Så ni som är på ingång till Helsingfors, vi kan redan nu varna om att det är ett gäng (glada men trötta) zombies ni kommer möta…
Maria Niklasson, Ordförande
