Jag vill inte vara förutsägbar, men nu är det bara att böja på nacken och acceptera faktum: Innan tävlingen trodde jag att jag skulle tycka sämst om Christer Sjögrens låt och bäst om E-type/The poodles. Och efter ett par dagar med låtarna i öronen är det precis så jag tycker! Men det finns även en del andra låtar att glädja sig åt i årets första startfält. Ytterligare en dag med repetitioner är till ända, och nu väntar vi på genrepet. Här kommer min bedömning av låtarna, i den ordning som jag (just nu) tror att de kommer att hamna.
Amy Diamond kör på lika proffsigt som tidigare och framstår mer och mer som den som har den säkraste finalplatsen. Hon charmar alla och det är så sympatiskt med en 15-åring som faktiskt försöker att se ut och uppföra sig som 15 snarare än de lillgamla ”projekten” i utmanande kläder som vi ibland utsätts för. Att refrängen inte är klockren kommer nog inte att bekymra alla röstande med moders- och faderskänslor.
Om det finns någon rättvisa i den här världen ska även den långhåriga festivalkonstellationen med E-type och The poodles gå direkt till final. Sveriges samlade fyrverkeriföretag kanske dock hellre ser att den tar vägen via Andra chansen, så att försäljningen är räddad för i år, men de förtjänar knappast att behöva ta den omvägen.
”I love Europe” är fortfarande den enorma ärkekalkon som den visade sig vara redan vid den första lyssningen, men något är det som gör att jag idag sitter på repetitionerna med större nöje än tidigare dagar. Kanske kan det bero på att Magnus Johansson, en av låtskrivarna och dessutom den som ses på scenen med trumpeten under numret, visade sig vara en så sympatisk människa, eller så kan det komma sig av att jag nu helt har gett upp alla hopp om att finna något musikaliskt sympatiskt med det här numret och istället bara ser till den enorma humor det är när någon tar sig själv på stort allvar. Oavsett vilket ska teamet bakom låten ha en eloge för att de verkligen tar steget fullt ut.
Namnet ”Brandur” må låta som en ny berg-o-dal-bana på Liseberg men artisten Brandur är snarare de stillsamma farfarsbilarna i ung version. Jag har svårt att tänka mig att det kommer någon mer låt i årets festival som är lika stillsam som den här. Kameraarbetet är noga genomtänkt och mycket snyggt och den unge färingen går igenom rutan. Och vem vet, kunde Marie Lindbergs låt funka utan någon egentlig refräng förra året så borde även den här kunna göra det.
Jag vidhåller fortfarande att ”Visst finns mirakel” är väldigt enkel och bra, men det syns verkligen att Suzzie inte är helt frisk. Frågan är om tittarna har läst om detta i kvällstidningarna och förstår varför det ser ut som det gör i rutan, eller om folk bara kommer att irritera sig och missa en kanonlåt. Jag hoppas på det tidigare.
Velvet verkar ha bytt ut den tidigare så effektiva ljusdekoren och tyvärr är bytet till det sämre. I övrigt är det fortfarande ett proffsigt nummer som ändå inte lyckas engagera. Risken finns att den kan falla riktigt platt i resultatlistan i morgon.
Melodin till ”Alla gamla X” är väldigt inställsam och var och varannan människa i Scandinavium går och nynnar på den här. Tro mig, ”Hönsnätsbur”-låten kommer att bli en kultklassiker, och om Face-84 sjunger mindre falskt än de bitvis har gjort på repetitionerna och svenska folket är på rätt humör kanske den till och med kan överraska resultatmässigt. Men det faller nog ändå på sången.
För alla som kan sin Melodifestivalhistoria är ”That’s love” enbart irriterande lik Karl Martindahls ”Love turns water into wine”. För övriga är den bara irriterande seg.
Marcus Björkander, Reporter
